Några kvarter bort från där jag bor finns en butik som är specialiserad på diverse knivar och svärd (större styckningsknivar har jag aldrig sett i hela mitt liv), en i sammanhanget gigantisk sådan. Givetvis är det flashigare sortimentet, som de tjurfäktarinspirerade svärden, mest till för att imponera på turister. Det man egentligen tjänar sina pengar på här är att slipa upp redan använda verktyg till ett skick som åtminstone liknar det ursprungliga. Inte lite slipas det heller. Varje gång man passerar på gatan utanför dränks alla eventuella konversationer i det gälla, skärande ljudet. Exakt som varje möjlighet att tänka eller bli stimulerad av To Lose my Life effektivt lönnmördas av White Lies själva.

Som ni förstår har jag väldigt svårt att acceptera den här sortens sound från ett ungt, oerfaret band som White Lies. Ett gäng tjugo-tjugoettåringar ska inte vilja eller kunna låta som U2. Deras svartklädda (musikaliskt – inte bokstavligen) stadiumrock ekar genom evigheten med alldeles för rymliga arrangemang, för mycket effekter och främst, alldeles för lite känsla. Interpol har redan gjort samma sak, fast torrare, och så även Editors, som valde popvägen. White Lies låter alltför uttänkt, för rakt på, för platt. De där störande elementen som man till sist alltid gillar mest lyser med sin frånvaro. Visst, här och där, ibland, blänker det till. Titelspåret låter precis som Editors fast med mindre rundgång, och det är ju bra, jag gillar ju Editors. Men det säger väl sig självt att det inte bör vara huvudattraktionen.

Samtidigt är det ju just det som man använder i marknadsföringen av White Lies. Att de låter precis som andra band (i huvudsak de två jag nämnt ovan). Och hur mycket jag än avskyr kritiker som säger att något låter som X som har smutsigt sex med Y medan Z tittar på, så föredrar jag det över att skryta med att ett nytt band låter precis som ett band som redan finns. Speciellt när det gamla bandet är bättre.

White Lies har förmodligen slagit kreativ knut på sig själva med den här skivan. I betydelsen ”vad ska de göra sen?”. För vad följer på en debut som ekar tomt?