We said we’d walk together baby come what may
That come the twilight should we lose our way
If as we’re walkin a hand should slip free
I’ll wait for you
And should I fall behind
Wait for me

Den stora kärleken. Lite undanskuffad på albumet Lucky Town. Men icke desto mindre en finfin kärleksförklaring. Kanske för att den inte handlar om något annat. Ingen skildring av livet på framgångens baksida. Inga avsked från death row. Bara den patetiska kärleken.

Små små ord om tillit.

I sin originalversion är den fin. Men sin perfekta form fick If I Should Fall Behind först under E Street Bands stora återföreningsturné i skarven mellan 90- och 00-tal. I en ömsint version i slutet av konserterna sjöng Springsteen, Little Steven, Nils Lofgren, Patti Scialfa och Clarence Clemons några rader var ur låten endast kompade av Springsteens försiktiga gitarr. Förutom när Big Man spelar ett finstämt solo framför Gary Tallents kontrabas, Mighty Maxs försiktiga trummor och lite tamburin från professor Bittan.

Har du gått på bara en liten del av romantiken och mytbildningen kring E Street Band förstår du att det är den här versionen som är den enda som räknas.

Under Seeger Sessions-turnén dammades låten av igen och blev en drucken irländsk kärleksförklaring med både flöjt och fela. Dessutom delad sång mellan Springsteen och Patti Scialfa. Som den välartade kusinen till Kirsty MacColls och Shane McGowans julduett.

Låten finns också i en rätt ostig countryversion med Faith Hill. Som inte är särskilt bra. Johnny Cash verkar dock inte ha spelat in den. Låten verkar inte finnas med på den här turnén, eller har åtminstone inte spelats ännu, i någon version.

Synd. Eftersom låten i skymundan är en av de allra bästa.