Ända sedan jag hörde den från ett blandband i ett heltäckningsmattbeklätt dragigt vardagsrum i London har Undertones Teenage Kicks varit något av en helig låt för mig. Ja, helig var kanske att överdriva, men den har hela tiden varit en av ett par få låtar som jag aldrig under några omständigheter kunnat sitta still till, och en låt som alltid har varit självklar om jag själv stått för musiken.

Nu var det visserligen ett tag sedan jag senast hoppade runt på ett dansgolv till Teenage Kicks. Men jag vet att den finns där. All den jäkla energi som Teenage Kicks är.

När Seabear släpper en version av den på ett av favoritbolagen, Morr, måste jag uppenbarligen förse mig med den. Så har vi den här. (På b-sidan får man en egen, ny låt av Seabear. Det är fint, men jag lämnar det så och koncentrerar mig på a.) Paketerad i ett sött omslag presenterar Seabear vad de har gjort till en lugn och fin liten poplåt. Den ursprungliga attityden och karaktären från Undertones är mer eller mindre spårlöst försvunnen.

Det ska sägas att när ett band som Nouvelle Vague gör sin Teenage Kicks har de inte heller så mycket attityd, men de har i alla fall någon slags karaktär när de gör sin grej.

Seabear har istället tagit Teenage Kicks, kavlat ut den till en lagom stor kaka och gräddat den i ugnen för att knapra på den till en kopp te framför brasan. Det är trevligt och mysigt, och jag har inga invändningar emot det i sig. Men det är ju ingenting man går ner i brygga för.

Det är trevligt. Och jag kanske tar en kaka till.