Down Town i Örebro var platsen som skådespelet skulle äga rum på. En lokal som tar 1000 personer och har stans största bar. Något som märktes, då det var en stökig kväll med mycket fulla människor, men så var det ju punkspelning också. Och inte vilken punkspelning som helst, Zeke var i stan för sin enda Sverigespelning, den här gången.

Genocide Superstars/Voice Of A Generation-avkomman The Accidents inledde kvällen med en cirka halvtimmeslång spelning. Motörheadpunk med rockabillytendenser mötte oss och det var bra ös. Det som slog mig var att det skulle vara intressant att veta vad medelvikten i The Accidents är. Med herrar som Rickard Alriksson, Danne Wall och Kimmo från VOAG kan jag tänka mig att det är några kilon…

Nästa band ut var Camarosmith. Svängig Sabbath-rock med stonervibbar. Och ett sjuhelvetes självförtroende. De går på scenen och är världsbäst, utan tvekan. I alla fall får de alla att tro det. Sångaren Ben ”Devil” Rew är smått fantastisk i sitt framförande och har en härlig energi, tillsammans med resten av bandet bör tilläggas. Favoriterna blir de låtar som går lite långsammare och svänger mer, där höjdpunkten är ”714″ helt klart. Även några nya låtar avhandlas och de passar väl in i de övriga. Nästa släpp kan bli en trevlig upplevelse.

Publiken verkar dock inte vara speciellt med på noterna utan står mest och kikar, trots Bens idoga hyllningar till oss som den bästa publiken på turnén. Det går dock inte bortse från att det var ganska dött i leden. Alla var där för The Almighty Zeke.

”Wait! Wait! Wait! Wait! Wait! Wait! Wait! Wait! 1-2-3-4!” Sen var de igång. Seattles Zeke hade kommit till Örebro för att avsluta sin europaturné. Och vilket avslut sen. Svetten rann och tvåtakten haglade minst lika tätt som poserna på scen. Jag har egentligen ingen uppfattning om hur länge Zeke stod på scen, men när jag efter att ha pustat ut och tagit det lugnt en stund är klockan kvart i två. Va? Senast jag kollade var innan Camarosmith spelade och då var hon tjugo i tolv. Märkligt.

Någon direkt låtlista är också svår att urskilja, mest eftersom en sådan skulle se ut som ett släktträd kan jag tänka mig. Halvvägs in i giget säger sångaren och gitarristen Mark of The Beast ”thank you Sweden, it's been a great show, see you next time. This is our last song”. Sedan kör de på minst lika länge till, där den första låten är en låt där tre låtar ingår. Låter det snurrigt. Lite kanske. Bra? Helt världsfenomenalt!

Diamond Jeff Matz ger järnet på basen, antingen bredbent och bakåtlutat eller med basen i luften. Donny Paycheck sitter bakom skinnen och spelar och slänger titt som tätt upp antingen ett eller två fingrar i luften, allt beroende på stundens ingivelse, får jag för mig. Mark of The Beast svettas, skriker och spelar gitarr bakom huvudet.

Själv står jag mitt i smeten och svettas med ett stort leende på läpparna och skriker efter ”Into The Night”, en önskan som inte hörsammas, men man kan väl inte få allt eller? Jag lämnar stället och känner mig tom. Varför vet jag inte. Jag orkar inte mer. Det var kanske lite för stort, vem vet. Jag somnar någon timme senare. Lycklig.