Oktobers cylinder är laddad och går på repeat:

1. The Diplomats of Solid Sounds – ”Swamp Chomp”
Stax, Shaft, Memphis-soul och New Orleans-funk! Koklockor, handklapp, saxofoner och en stor jävla Hammond B3 som går buss på ballarna! Tänk Booker T & The MG’s, tänk The Meters, tänk hur lätt det kan vara att förvandla neonglänsande regnvåta Stockholmsgator till
so(u)ldränkta grusvägar i Tennessee!

2. The Wayfaring Strangers – ”Don't This Road Look Rough and Rocky”
Första gången jag var kliniskt död var för snart tio år sedan, första gången jag hörde Cowboy Junkies ”Misguided Angel”, som än idag är den vackraste låt som någonsin spelats in och som fortfarande får såväl hjärt- som andningsfunktioner att upphöra. ”Don't This Road Look Rough and Rocky” är en fjäderlätt knytnäve mot hjärttrakten, som förvisso aldrig kan få dig dödförklarad, men som i alla fall orsakar andnöd och hjärtsvikt.

3. Buck 65 – ”Riverbed 3″
Från Kanada kommer den bästa luffarprosan den här sidan John Fante och William Kennedy – och det med feta beats! Från sina skivtallrikar berättar Sackvilles egen Tom Waits noggrant utmejslade historier om de utstötta och de trasiga som samlas i mörkret vid stadens utkant och här presenteras de för lyssnaren: Aubrey som bär två klockor på samma handled och saknar en tumme, Linda som har cancer och alltid är täckt av katthår, den enögde kommunisten Rene som alltid håller handen för munnen när han pratar. Knäckande bra.

4. Paula Frazer – ”Halfway to Madness”
Gamla Tarnation-sångerskan gör som Polly Jean och snittar upp sin själ för att låta den blöda in i en fyrkanalsporta. Om du någonsin söker argument för att förespråka demons vara framför icke-vara så är det den här plattan (”Place Where I Know: 4-track Songs 1992-2002″) du skall hänvisa till: det susar, knastrar och viner olycksbådande i bakgrunden medan Frazer lägger ner den mest jagat eteriska, skräckinjagande sång du hört den här sidan David Eugene Edwards.

5. Bremen Brotröster GmbH – ”Get Down to the Beat, All You Funky People of Former DDR”
Låttiteln ”Leaving Lübeck” må ha noterat höga poäng, men här kommer det absolut tuffaste namnet på länge, alla kategorier! Och vet ni vad det bästa av allt är? Jo, det bästa av allt är att det låter precis som allt det titeln utlovar: knaster, handklapp, ettrigt blås och de tuffaste funkslingorna David Lowe/Touch & Go aldrig samplade.

6. Stephanie Kirkham – ”That Girl”
Hon sjunger om självmord med en stämma som lindar sig kring hjärtetrakten som spunnet socker. Hon ser ut som Alanis Morissette. Hon sjunger som en naiv Suzanne Vega eller en av Bangles-tjejerna. Och hon har jämförts med Lene Marlin. Bortse från det sista.