Står på perrongen och väntar på tåget hem. Det är kallt. Bredvid mig står en man som ser ut att ha alla sina världsliga ägodelar i den slitna och spruckna blå vinylkassen från IKEA. Han nynnar lite för sig själv. Tar några ostadiga steg för att mildra kylan. Strax innan har jag sprungit ihop men en gammal vän som jag bara träffar sporadiskt nu för tiden. Det är synd. Vi pratar lite kort om gemensamma vänner, våra barn och hur synd det är att man bara jobbar nu för tiden. Samtidigt som hålögda människor hastar förbi oss på väg hem. Och flickorna och pojkarna från förorten driver runt i Centralens innanmäte i väntan på att något ska bryta mönstret.

Egentligen betyder det inget. Men nu råkar det vara så att jag är på väg hem efter en stund i Tomas Andersson Wijs sällskap. Jag har sett den tredje spelningen på vinterns turné och världen ser lite annorlunda ut nu.

Inför en utsåld salong har Tomas Andersson Wij med hjälp av Robert Qwarforth och Mattias Blomdahl stannat tiden för ett ögonblick. Och jag är just på väg ut ur den pausen när mannen med IKEA-kassen tar sina ostadiga steg några meter ifrån mig.

Tomas Andersson Wij släppte nyligen hyllade albumet ”Stjärnorna i oss”. På den här turnén tar han med låtarna från det albumet och klär dem i om möjligt ännu tunnare arrangemang. Det är det mest innerliga jag sett sedan jag såg Hederos och Hellberg för sista gången. I Södra Teaterns stora salong ramas låtarna in makalöst snyggt och publiken tar emot dem med öppna armar.

När det är som bäst är det magiskt. ”Sommaren 77″ blir med föregående mellansnack en omtumlande upplevelse som skakar om mig rejält. ”Sjung inga mer sånger om kärlek” växer till en nationalsång. ”De gröna vagnarna” känns som ett monumentalt verk för en hel generation.

Det här är en resa som kommer ta Tomas Andersson Wij till stora delar av landet. Högst troligt till en plats nära dig. Och du borde gå och se honom. Det kan bli en omskakande upplevelse. För i landet där dagens kvällstidningslöp basunerar ut nyheter om att en fåntratt från Robinson haft sex på en krogtoalett och att en annan samtidskändis går ut och berättar som sitt kokainberoende, samtidigt som världen runt om oss förändras är det en utmaning att höra Tomas Andersson Wij. Det är inte något väckelsemöte. Det är inte ett politiskt brandtal. Men, det kan väcka starka reaktioner i dig om du lyssnar.

För det är omöjligt att komma undan känslan som förmedlas från scenen. Trots vissa tekniska problem för kvällen. Trots att Tomas Andersson Wij är inte världens största scenpersonlighet. Men det han säger och sjunger betyder något. Och sättet han och medmusikanterna spelar på är så snyggt. Det ramar in orden och ger utökat liv åt musiken. Det är inte show. Det är på riktigt. Varje ton och varje ord bär på en mening. Precis som det personliga mellansnacket.

Och därför betyder det något att det står en man med hela sitt liv i en sliten och sprucken IKEA-kasse på perrongen bredvid mig. Och att jag springer ihop med min gamle vän på Centralen. Jag har ingen aning om vad och jag vet inte ens om jag kommer minnas det imorgon, men efter att ha spenderat en kväll på Södra Teatern i sällskap med Tomas Andersson Wij och hans musik känns det helt naturligt att hjärtat slår dubbelslag och känslorna rusar runt.

Det är ju blues från Sverige. En av de bästa konserter du kan se den här vintern.