Franz Ferdinand
Vintergatan, kl 00:15

När jag passerade konserten med Franz Ferdinand i Roskilde bestämde jag mig för att inte missa dem i Arvika. När vi ställer oss framför scenen runt midnatt den sista festivaldagen tycker jag att det nog är åtminstone en timme försent. Att få somna i en riktig säng lockar och kylan har börjat krypa in under tröjan.

Flera gånger under konserten slås jag av hur bra det låter. Jag vet att det finns kvällstidningskrönikörer som tycker att man aldrig ska skriva om ljudet, men när det låter så pass bra kan jag inte låta bli. Det hör annars till ovanligheterna på utomhusscener.

Franz Ferdinand är i ett märkligt läge. Deras första album fyllt med spattig pop med rötterna i postpunken är utmärkt och så fort en låt hämtad därifrån spelas tänder publiken lite extra. Låtarna från det senaste möts mer ljummet, singlarna undantagna. När de spelar en helt ny låt börjar jag skruva på mig lite nervöst. Den känns mest som ett flörtigt möte mellan pubrock och Wonderstuff. Så när jag i en intervju i Expressen dagen efter läser att nästa skiva ska luta mer åt funk och reggae fattar jag ingenting.

Så fort de hunnit spela ”Guitar Hero”-klassikern ”Take Me Out” börjar vi känna oss ganska färdiga med skottarna. Efter 45 minuter ger vi upp och går och sätter oss i bilen för att vänta in vår medresenär istället. Inte för att Franz Ferdinand är dåliga, mer för att det räcker med festival för den här gången.