En av mina bekanta – tillika musikskribent på en lokaltidning någonstans långt ute på den östgötska vischan – berättar om när han fick Holdens debut i ett paket från skivbolaget. Han berättar att när han skummade genom pressreleasen och råkade läsa namnet ”Jenny Öhlund”, slog han händerna för kinderna och började rusa runt i cirklar, paniskt ylande i falsett. Macaulay Culkin-style.

Det är, bevisligen, inte alltid helt lätt att som recensent förhålla sig helt neutral till allt som landar i postboxen. Alla har vi våra fördomar. En säker gissning är att ni aldrig kommer att kunna läsa en recension av Holden utan att se orden ”dansband” eller ”sexsymbol” skymta förbi, lika säkert som ni aldrig kommer att kunna läsa något om Bad Cash Quartet eller Mando Diao utan att någon kommer att kalla dem för ”slynglar”.

För de av er som undrar och som fortfarande inte hört: Holden är före detta Candela-sångerskan Jenny Öhlunds nya band. Ja, Candela var ett dansband. Och ja, Jenny Öhlund spelade huvudrollen i musikalen ”Evita”. Och ja, Jenny Öhlund gjorde en uppmärksamhetskupp mot Bert Karlsson i Aftonbladet.

Bert, ja. Det var inte Bert själv, men väl hans mentalitet som låg bakom bildandet av Holden. Det var när Warner-bossen bestämde sig för att nu skulle Öhlund låta som Sveriges svar på Britney Spears, för övrigt ett beslut i Bert-klass, som det tog hus i helvete.

Så Öhlund började spela rock. Nedstämd, lite distad och smutsig rock med electronicainfluenser. No Doubt möter Portishead, säger hon själv. Själv tycker jag att det låter som en blandning av The Sounds elaka syskon som tullat lite för mycket ur farsgubbens barskåp eller som ett Blondie med trasiga strumpbyxor, utsmetat läppstift och ett askfat fyllt till brädden med cigaretter rökta ner till filtret. Sort of.

Problemet med ”Holden”, trots ett brett register av influenser även hos de övriga medlemmarna i bandet, är att skivan aldrig blir lika farlig eller spännande som den utger sig för att vara. Det är som de där ”Varning för hunden”-skyltarna, de med bilder på en fet rottweiler med rabiata ögon och fradga i mungiporna. Men vad som i själva verket döljer sig bakom grindarna är en illsint tax som nafsar dig i hälarna.

Kort sagt: ”Holden” är en platta som skäller värre än den bits.