De uppskattningsvis två och en halv litrarna balkanskt blod som rinner i mina ådror börjar bubbla när jag lyssnar på ”Live in Belgrade”. Ett virrvarr av känslor rörs upp. Smaker, dofter, ljud och minnesbilder. Glädje, sorg, vansinne och ett bångstyrigt temperament dansar sida vid sida till tonerna av Boban Markovic Orkestars musik.

Känslorna som musiken frammanar och förmågan att känna dem kräver varken förkunskaper eller påbrå. De bryr sig inte om varken gränser eller preferenser. De är internationella. Universella om du så vill.

Musik som är som livet självt. Galet. Brutalt. Sorgset. Medryckande. Eurforiskt och ändlöst sorgset om vartannat. Men framförallt är det naket, äkta och direkt. Styrt av instinkter – inte intellekt.

Blåsinstrumenten är inte saker av metall i orkesterns blåsares händer. De är en naturlig förlängning av kroppen. Direktkopplade från hjärtat och skrevet.

Har du sett filmer som ”Svart katt, vit katt” eller ”Underground” vet du vad det handlar om. Zigenarmusik med fullt ställ. Tolv personer beväpnade med trumpeter, saxofoner, bastubor och trummor. Slutresultatet kan inte bli annat än fullständig kapitulation.

Galenskapen och den furiösa energin blandas med det lika obligatoriska vemodet. Ibland sänks tempot, som i den makedonska Balkan-crooner-låten ”Zajdi zajdi”. De stora känslornas arsenal släpps loss med den inledande blödande saxofonen i spetsen.

Men oftast är det upptempo som gäller. Som i den galna balkaniserade versionen av evergreenen ”Hava Nagila” eller floorfillern ”Mesecina” känd från just ”Underground”.

Att hålla sig still när man hör låtar som dessa kräver helkroppsgips alternativt lobotomi.

Så damma av lufttrumpeten, putsa den festfin och öva in svingen så förenas vi framför Pampas i en gigantisk kolo-dans. Det lär bli ganska galet på fredagens Hultsfredsspelning. För det är naturligtvis live som denna musik ska upplevas. Det är då de sista pusselbitarna faller på plats.

Så missa inte chansen att höra Bobans uppmaning till sina mannar och publiken mellan låtarna livs levande: Ajmo svi!