The Gypsies består av tre killar i högstadie-/gymnasieåldern som vunnit en rocktävling och spelat in egen skiva. Vanligtvis brukar detta framkalla ett antal varningsklockor. Det gör också The Gypsies skiva när den anländer. Entusiasmen är det inget fel på, men jag är orolig när jag börjar lyssna.

Men mycket av min oro kommer på skam. Visst låter produktionen tämligen demo-aktig, och visst ser inte skivans omslag speciellt proffsigt ut. Men innehållet – själva låtarna – är av annan klass.

Att dessa unga herrars husgud heter Jimi Hendrix går inte att ta miste på. Skivans 14 låtar trampar på i legendarens fotspår och skäms inte för sig. Killarna är redan duktiga musiker och trots att det låter tämligen valpigt så svänger det.

The Gypsies vill låta som Hendrix. Vilket ju förstås är omöjligt. Istället låter de som en betydligt yngre upplaga av Claes Yngström och Sky High och det är inte fy skam. När de blir lite äldre och hittar egna vägar och personligheter i framförandet av sin musik kommer killarna i The Gypsies kunna bli något riktigt stort. Känslan finns där redan.

Så om tio år ser jag fram emot att höra ett mognare och mer särpräglat sound från detta band. Då de hittat sig själva och inte hämtar all inspiration från en död mästare.

Jag tror det kan vara värt att vänta.