Dream Theater hade varit stolta över introt. Dan Reed Network hade passat i kläderna. Det är med viss skepsis jag lyssnar igenom ”Strangest Parade” med The Makers.

Läser mig till att bandet funnits sedan 1991, att de är från USA och att de tydligen brukar spela garagerock åt det mer glammiga hållet.

Efter att ha lyssnat igenom den här skivan ett stort antal gånger är jag inte ett dugg klokare. Är det bra? Är det dåligt? Hur låter det? Det är svårt att sätta fingret på ”Strangest Parade”. Den är mest konstig och jobbig.

Det genomgående temat verkar vara döden. Titlar som ”Laughter then violence”, ”Death and the mad heroine”, ”Addicted to dying” och ”Suicide blues” understryker detta. Musikaliskt är det genomgående temat storvulen, småglammig och till viss del symfonisk garagepoprock. Efter det vedervärdiga introt med flerstämmiga hårdrocksgitarrer kommer ”Hard to be human” där sångaren Michael påminner om Jarvis Cocker. En orgel kommer in och plötsligt känns det som detta kan bli en popskiva.

Och jag tror det är så det blir. Tempot är oftast ganska lågt. Men det tar sig aldrig in under skinnet. Jag får inga känslor av ”Strangest Parade”. Det är som den består av låtarna Sparklehorse och Mercury Rev valde bort och gav till sina knasiga kompisar.

Kanske har jag inte alls förstått. Men The Makers ger mig inget – utom huvudvärk.