Sisters Of Mercy, Live på Mejeriet i Lund 19/11 2011

Det är fullproppat på Mejeriet när Andrew Eldritch kliver på scenen. Scenen som är så höljd i dimma från rökmaskinen att det knappt går att urskilja bandet och ännu mindre det – som det verkar – ganska ambitiösa scenbygget. Men han vill väl ha det så, Eldritch. Och det är väl effektfullt i början men blir ärligt talat ganska trist i längden. När två testosteronstinna män framför mig i publiken börjar bråka med varandra tänker jag att röken och värmen som den maxade ljusshowen alstrar är faktorer som bidragit till att trigga upp dem båda.

Musiken då? Ja, många av låtarna är nya (vilket innebär att de är tillkomna efter albumet Vision Thing, 1990) och känns troligtvis bara igen av de i publiken som flitigt följt Eldritch och hans turnérande. När gamla låtar spelas är det ofta i versioner som är en smula omarbetade. Men de är omarbetade på ett trött sätt, som bara för att bandet ska tycka att låtarna är roligare att spela live. Lite mer dist på gitarrerna, lite mer hårdrocksattityd än vad det är på skiva.

Men det som kanske sabbar mest är att de ofta spelar låtarna i ett snabbare tempo än det på skiva. Förändringarna berövar låtar som Marian och Amphetamine Logic den kyliga återhållsamhet som annars finns som motkraft mot det drivande i Sisters Of Mercys musik. På sin höjd fungerar låtarna som en trött nostalgitripp för gamla fans i publiken.

Jag är arg redan en halvtimme in i konserten. Arg för att också Andrew Eldritch kan bli en gubbe, arg för att det är varmt, för att jag knappt ser något och arg för att det är dåligt, för att liveframträdandet inte ger Sisters Of Mercy rättvisa. Men ibland. Ibland tränger det igenom röken, en liten liten erinran om vad det är för band som står på scenen. Som när det välbekanta gitarrintrot i Dominion / Mother Russia når läktaren där jag står. Eller när No Time To Cry genomförs på ett sätt som är värdigt (ända fram till det avslutande gitarrsolot som placerar bandet på scenen i gubbfacket igen). Men framförallt är det kanske Andrew Eldritchs röst som är det tydligaste besviset på att det faktiskt är Sisters Of Mercy som står på scenen. För i den finns storheten kvar. Den ensam åstadkommer mer än vad den brokiga systraskaran omkring den gör.