Anna Järvingen gör vad som faller henne in. Barfota i papprig kappa och dragandes i tröjan är hon på ett gott men lite lojt humör i Linnétältet, där solen letar sig in. Hon har ingen jättepublik men får som vanligt kontakt. Hon lyssnar på vad som händer ute i publiken och följer varje infall. Med ett kompetent band har hon möjlighet att göra just det. Anna Järvinens spelning blir kanske dagens ödmjukaste.

The Jayhawks: Gary Louris och Mark Olson. Foto: Ulf Wederbrand

Men där står ju Jayhawks på Flamingo-scenen! De gamla hjältarna Gary Louris och Mark Olson återförenades för några år sedan och glider runt och spelar gamla örhängen, inför släppet av nya skivan i höst. Det är en ljummen spelning i eftermiddagssolen, men den otroliga låtskatten gör att det lyfter mot slutet. Det är synd att de mest spelar låtar från tiden innan Mark Olsons paus, vilket ju är femton år sen, för det Gary Louris gjorde sen var inget annat än fantastiskt. Men nu står de här och tittar inte särskilt ofta på varandra. De sjunger sin stämsång som ingen tid passerat, men ibland missar de, hamnar i osynk, tittar på varandra och fortsätter. I’d Run Away, Blue och Miss Williams’ Guitar trillar förbi. De presenterar nya Black-eyed Susan och en ny norsk trummis. Men han är bara tillfällig och har hoppat in när ordinarie trummis behövt ställa in. Det är inte så mycket bandet det handlar om här. Det är mest Gary Louris och Mark Olson och efter hand verkar de trivas riktigt bra med det.

Foto: Ulf Wederbrand

Way Out West har haft 32 000 besökare under helgen och arrangemanget har varit otroligt bra. Knappt en minut har spenderats i kö, förutom i de mest besökta ölfållorna. För de som spenderat hela eller delar av festivalen utanför området har det visserligen sett ut som ett katastrofområde, men samtidigt funnits både bajamajor och nåt att äta och dricka. Festival-appen gjorde det inte enklare att komma in på klubb men lättare att välja. Däremot var program på papper hårdvaluta eftersom både batterier tog slut och mobilnät försvann så snart man kom in på området. Trots att Telia var huvudsponsor och utlovade förstärkt mobilnät och wifi så var det precis som vanligt. Liverapporter via Twitter var inte helt lätt att åstadkomma.

Pulp.

När Jarvis Cocker tar av sig slipsen och spelar Disco 2000 tokdansas det i varje hörn. Människor i publiken skrattar okontrollerat. Som om nostalgitrippen överraskar och skrämmer lite grann. Står vi verkligen här och ser Pulp? Produktionen på storbildsskärmarna är som tagen direkt från nittiotalet. Som om Sean Dickson från The Soup Dragons skulle dyka upp och sjunga Mother Universe precis när som helst. Att Cocker numera gör radio hörs i övergångarna mellan låtarna som blir snudd på pinsamma men Cocker kan ju balansera det. Han delar ut choklad och trivs. Han står i galna poser och hänger upp och ner över scenkanten. De är Pulp helt enkelt.

Kanye West

Pascal. Foto: Ulf Wederbrand

Vi väljer Pascal och Mattias Alkberg som avslutning på festivalen. De spelar på Storan som jag lite saknar som konsertlokal. Det var längesen det hände nånting här men lokalen är fantastisk. Det är luftigt och du ser bra överallt men det finns inte så mycket syre. Jämfört med Pusterviksbaren, där jag ser de flesta spelningar, så känns det ändå så lyxigt. Och det är lite som att komma hem att se en klubbspelning efter två dagar festival. Allt blir så mycket bättre. Det låter bättre, man ser bandet och det är bättre musik.

Mattias Alkberg

Varken Pascal och Mattias Alkberg gör oss besvikna men det visste vi ju innan. Det kan bli en lång väntan på albumet och boken Anarkist som släpps 21 september. Förhandslyssningarna har lovat gott och trots att jag inte lyssnat på Alkberg på länge så vill jag göra det i höst.

Mattias Alkberg