När regnet hade nått närmast parodiska mängder var det dags för Alice Cooper att kliva på scenen på Sonisphere. Och som den professionella underhållare han är på scenen var det närmast ironiskt lämpligt.

Alice Cooper har likt flera av det gamla gardet insett att det är det äldre materialet som är det mest gångbara för tillfället och det är ur 1970-talet han plockar fram sina ess ur rockärmen.

Han sparkar i gång med School’s Out och har innan konserten är kvarten gammal hunnit med även No More Mr Nice Guy, min personliga favorit I’m Eighteen samt blivit halshuggen. Showen är som hämtad från hans mardröm och upptågen är många, lyckligtvis.

På något sätt lyckas den gamle mot alla odds leverera, trots att han i ärlighetens namn är ganska skröpplig vid det här laget. Det är ingen enastående konsert på något sätt, men med tanke på förutsättningarna (läs: spöregn och lera) kommer han undan och håller ut.

När han bränner av den monumentala hiten Poison drygt halvvägs in i setet är även publiken med på noterna och en tjej framför mig slänger sig, genomvåt som hon redan är, och gör en piruett i leran med ett leende på läpparna.

Själv ger jag mig strax efter det, trots att Alice Cooper fortfarande har en bit kvar av konserten. Regnet tilltog igen och jag sökte skydd i presstältet, där jag fick höra Billion Dollar Babies på håll. När jag skriver dessa rader spelar den gamle fortfarande. Uthållighet visar han minsann upp. Till skillnad från mig, uppenbarligen.