Årets jazzfestival var bra, men sämre än vanligt. Inte bara beroende på att årets artister i mina ögon inte smällde lika högt som tidigare år. Att lägga festivalen i juni, då det i Sverige inte än är sommar och fotbolls-VM pågår, var ett trist beslut. Trots regn och überlockande TV-sändningar lockades Stockholms skönaste och bästa publik till Skeppsholmen för att uppleva genuin musik och trevlig stämning. Det blev ett par lyckade dagar.

Bokningarna var som bekant inte lika uppseendeväckande som de senaste årens, där särskilt förra årets festival langade fram en bombastisk bokning efter en annan. Men namn är inte allt, och jag såg mycket jag tyckte om.

Nils Landgren stod för festivalens främsta uppvisning i vilken magi man kan skapa med instrument, och tillsammans med sitt band och blåsmannen Fred Wesley var funken total. De lyckades även styra upp till genuin allsång när spelningen nådde sina höjdpunkter.

Stämningen höjdes dock ett par steg när Funk Uniten hade avslutat sin spelning, och Kool & The Gang klev på festivalens största scen. Med enorm energi, ett härligt uppumpande intro och fula men snygga kläder lyckades de äldre männen hålla igång konserten i ett bra och underhållande tempo. Just när man anade en viss trötthet, ofta när de hade kört en ballad i en dryg kvart, drog de till med roliga tricks. Dansuppvisningar var givetvis till publikens förtjusning, och när gruppen avslutade med Celebration kändes det som att festivalens bästa spelning just hade genomförts. Trots att ännu en festivaldag väntade.

Under fredagen var även Omar på plats, och hans värmande röst hade passat perfekt till den solnedgång som gömde sig bakom molnen. Trots den gråa inramningen var det riktigt trevligt att se Omar jamma loss och framföra sina bästa hits.

På lördagen var vädret ännu lite sämre, men folkmängden blev större. Och mindre, om man ser till genomåldern. Kidsen i stan hade samlats för att se Missy Elliott. Stämningen var riktigt bra i publiken, och Missys DJ fick värma upp med ett lååångt DJ-set som dock var ganska bra ända tills han började spela The Black Eyed Peas senaste urkassa dängor.

Till slut klev dansare i tuffa lysande utstyrsler ut på scen, och på ett magiskt sätt trollade de fram Missy ur fem lådor som de staplade på varandra. I glittrig adidas-dräkt var hon till en början allt man ville ha.

Energin och glädjen fanns hos Missy, och den räckte långt. Strul med ljudet samt övertydlig playback var tråkiga inslag som inte borde infinna sig på den typen av spelningar. Men trots det var det inte allt för illa. Missy gav oss hiphop, med undantag för den där mycket märkliga människan som fick komma in i mitten av konserten och mima till knäpp dancemusik iklädd en latexdräkt.

Musiken var inte i fokus på festivalens sista spelning, men Missys starka hits var givetvis bakgrunden som fick det hela att hålla när hon gick loss på det mesta. Ut i publiken var hon, skor och kepsar kastades hejvilt och hennes dansare framförde grymma solonummer.

Sthlm Jazz Fest 10 var ett mellanår, men ändå med hög standard. Jag ser redan fram emot nästa sommar på Skeppsholmen.