Local Natives på Sticky Fingers i Göteborg
Foto: Linnéa Pettersson, Rockfoto

På sin första riktiga europaturné säljer Local Natives ut ställe efter ställe, som om de aldrig gjort annat.

– Vi gjorde en turné för några månader sedan i Storbritannien och några spelningar i ett par storstäder här. Men nu är det mer på riktigt och det är sjukt kul, säger Andy Hamm innan spelningen i Göteborg. Basisten har precis tillfrisknat efter en magsjuka som gjorde att han de senaste dygnen inte stått upp så mycket längre än en timme på scenen varje kväll.

Nu är han energisk och pratsam trots ett utdraget soundcheck och förskräckelse över den skandinaviska kylan.

Andy Hamm hittade Local Natives för snart fyra år sedan. Han hade spelat i ett antal band under uppväxten men alltid snart tröttnat. Med Local Natives träffade han rätt. Ryan Hahn, Kelcey Ayer och Taylor Rice i bandet känner varandra sedan skolan och hade spelat tillsammans betydligt längre än så. Efter att Andy Hamm anslutat hittade även trummisen Matt Frazier dit.

– Men vi kan inte ens repa ordentligt i huset där vi bor. Då ringer grannarna polisen. Vi repar med akustiska gitarrer men när vi ska spela med trummor åker vi till vår replokal.

För numera bor de alltså allihop tillsammans i Los Angeles, där de kollektivt skrivit musiken till Local Natives allmänna erkännande. Ändå har debutalbumet dröjt.

– Vi började arbeta med albumet för ungefär ett och ett halvt år sedan, då många av låtarna var färdiga. När vi gick in i studion hade vi allt material till albumet klart. Låtarna på skivan är som en ”best of” allt vi gjort. Några av dem är riktigt, riktigt gamla och några gjorde vi snabbt på slutet och tryckte in på albumet.

Hade ni även arrangemangen klara när ni gick in i studion?

– Vi hade en producent som heter Raymond Richard och han hade så klart mycket idéer, men det mesta hade vi arrangerat innan. Sen var det några av spåren som vi helt fick göra om. Som kändes fel. Alla vill ju sätta sin ton på låtarna och bidra med något. Och till slut funkade det.

Berätta om popscenen i Los Angeles.

– Den är nog som i vilken större stad som helst. Det finns drivor med band och man tittar bara på ytan för att försöka skilja agnarna från vetet. Vi har nog haft tur. Vi lärde känna många snabbt. Los Angeles har ju ofta ett dåligt musikrykte och till viss del är det befogat. Samtidigt gillar jag att bo där och håller inte riktigt med om kritiken.

Foto: Linnéa Pettersson, Rockfoto

Andy Hamm pratar länge och väl om vilken musik han lyssnade på när han växte upp i Colorado. Han börjar i speed metal, går genom punken och en period med pinsamma band han inte vill nämna. Tillsammans med influenserna hos de andra i bandet täcker de in det mesta.

Har ni pratat om vilka genres ni vill utforska med Local Natives?

– Vi pratar väldigt mycket om musik men det handlar aldrig om att vi vill att det ska låta på ena eller andra sättet. Det händer inte ens att vi ratar något vi spelat in för att det ”låter för mycket si eller så”. Vi bara skriver musik, spelar den och överraskas av resultatet.

Hela bandets influenser samlas i Talking Heads Warning Sign som återfinns på Gorilla Manor. Det var Andy Hamm som lade fram idén. De andra började snart spåna körarrangemang och helt plötsligt hade man en låt som faktiskt platsade på albumet, trots att det aldrig var tänkt så. De kunde inte hålla sig från att ta med den.

Debutalbumet Gorilla Manor togs emot så väl under förra året att man nästan glömt av att det inte släpptes i bandets hemland förrän nu i februari.

– Vi ville så gärna att albumet skulle bli bra, men vi vågade nog inte hoppas att det skulle slå. Vi är ju ändå ett så litet band. Fast vi hade jobbat väldigt länge på låtarna. Albumet var inte något vi bara kastade ihop.

– Grejen var att just de här låtarna hade vi inte heller spelat så mycket live. Vi visste inte vad folk tyckte om dem. Vi hade testat en massa stilar och inte riktigt bestämt vad vi ville göra, men så bestämde vi oss för att satsa. Vi bestämde vilken musik vi ville göra och sen började vi jobba. Jag tycker på något sätt att ett band ska förtjäna sin uppmärksamhet och det har vi nog gjort.

Under den kallaste vintern i mannaminne halkar Local Natives omkring på Europas vägar i en svart minibuss. Under turnén har de så smått börjat fila på nya låtar. Hamm hör slingor dyka upp på soundcheck eller på tåg. Utan att prata om det smyger sig melodierna in i bandet. Och snart kommer körstämmorna.

– Inom den genre vi spelar så måste nästan körstämmorna komma in tidigt. Det blir så naturligt. Ingen av oss har en bakgrund inom sången. Det har bara blivit så. När man kan sjunga så vore det dumt att inte göra det. Samtidigt vill vi inte låta som en barbershop-kör. Nu när vi lärt känna varandras röster väl så kan vi sjunga så att man inte kan skilja den ena rösten från den andra. Det är precis så vi vill ha det. Typ som The Zombies eller The Mamas and the Papas.

Det visar sig under spelningen att det verkligen är helt omöjligt att skilja den ena från den andra. Men istället för att skapa frustration över att man inte riktigt hänger med så ger Local Natives en komplett och frenestisk konsert i ett rasande tempo. Långt från finstämda Fleet Foxes eller fåfänga Blitzen Trapper, som är referenser som ofta verkar ligga nära till hands. Redan i slutet av januari hör man talas om årets spelning.

Apropå summeringarna av det senaste decenniet som gjorts överallt. Vilken musikalisk händelse tycker du har varit viktigast de senaste tio åren?

– Ha! För tio år sedan var jag fortfarande väldigt omogen. Jag trodde jag hade hittat det jag skulle lyssna på för alltid. Jag hade ingen aning om något. Förmodligen lyssnade jag bara på At the Drive-In. Sedan har det fortsatt så med allt nytt jag lyssnat på. Därför gillar jag inte hela konceptet med favoritband. Jag gillar inte att fastna för en grej. Det blir så orättvist.