Stina Berge spelade på 80-talet trummor i bandet Pink Champagne och har senare sjungit i The Solutions. Mellan dess och nu verkar det ha funnits några mörka år i Norrland. Hennes röst är djup både i tonskalan och på det sättet att det låter som att hon har levt.

När hon nu släpper sitt solodebutalbum är musiken ganska allvarlig. Stinas röst står i centrum, hon sjunger låtar om allvar, sorg, kärlek, dysterhet, diskbänksrealism och allvar. Bakom henne spelar ett kompband med slidig gitarr och orgel. Ett sådant band som brukar stå och spela i hörnet av en Aki Kaurismäki-film.

Pressreleasen är mycket underhållande skriven av Stefan Sundström, han säger bland annat:

Jag säger som Torsten Föllinger sa om Birgit Nilsson; Jag har inget att lära den kvinnan, hon är fullärd, ety hon sjunger med fittan.

Jag vill verkligen gilla det här eftersom jag är mycket för kvinnor som inte är purunga och som får ta plats på musikscenen och sjunga ur tidigare nämnda kroppsdel. Det här är dock inte min kopp te men det är kanske din.