Visst är det häftigt att kvällens konsert inleds med en furiös version av Born In The USA. Första gången på evigheter den spelades i den här versionen. Inte så kul låt, men responsen är monumental och Springsteen vrålar sig igenom låten så att det skakar i Vita Husets fundament. Dessutom fortsätter önskelåtarna dyka upp. Ikväll med en alldeles underbar Rosalita som magic moment tillsammans med Be True och This Hard Land. Dagen till ära även finfina versioner av Independence Day och Sandy. Lägg till sedvanligt knäckande dängor som The Promised Land, Spirit In The Night och Because The Night. Och betongknäckande Badlands och Born To Run.

Visst var det en bra kväll.

Men inte makalös. Ibland blir det lite förlamat på Ullevi. När den enorma och partysugna publiken inte känner igen en gammal raritet. Eller orkar bry sig om någon ny låt. På den del av läktaren (VIP) där vi befinner oss är det glest mellan raderna långa stunder eftersom baren lockar mer än bandet. Vilket i och för sig är mer eller mindre oförlåtligt. Men jag ska inte vara bitter längre över dessa fåntrattar och lallare som ölstinna och solgassade på bred göteborgska går igång på raggarrocken i Darlington County, Cadillac Ranch och Seven Nights To Rock för att sedan gå och supa när riktigt bra låtar spelas.

Men ett litet IDIOTER är på sin plats. Trots att den riktiga publiken, de som betalat för sina biljetter själva och bryr sig om musiken, är lika galen som den brukar vara när Springsteen spelar i Sverige.

I morgon får låtlistan gärna korrigeras en aning. Det känns som att för mycket av energin gick förlorad de första nittio minuterna ikväll. Sen gick Springsteen nästan på autopilot. In med fler lugna låtar (jag vill verkligen höra Racing In The Street och The River) och kasta ut boogierocken.

Då kommer andra kvällen bli gudomlig. Och det är så jag vill minnas E Street Band. Ikväll var de bara fantastiska.