Den skånefödda men stockholmsbaserade 28-åringen har varit ett namn i flera år nu. Efter en omtyckt demo för några år sedan följde en lång period av tystnad på solofronten. Istället sjöng han för Eric Gadd och Christian Walz och tampades med Jante innan bitarna föll på plats. Melo är också en sådan som gör det mesta själv, i övrigt har han producenten Rasmus Faber vid sin sida.

Som alltid definieras albumdebutanter efter vilka de liknar. Stevie Wonder, säger han själv och många andra, och visst, det kan man ju säga om nästan alla. Som mer specifika referenser skulle jag vilja nämna Eric Roberson och Musiq, som har mer än en sak gemensamt med Melo.

Melo, eller Nils Tull som han heter, faller inom finsmakarsoulens ramar. Det innebär att musiken gör ett sparsmakat och kontrollerat intryck. Sådant man sällan hör på radio. Det blir mycket piano och hela kärleksspektrat. Hon lämnar, han går, det är slut. Dansa långsamt med mig, ta av dig kläderna jättelångsamt, kärlek i evighet. Lite prestationsångest däremellan så har vi en färdig platta. Bäst blir det i de bittra partierna, som successivt tempoökande What’s New och den förljuget likgiltiga balladen Anything Like Me.

Jag tror att det som stundtals kan irritera mig med nämnda Roberson och Musiq är samma sak som ibland skaver här. Det är för få överraskande tubor, för lite voodootrummande och för lite körorgie. Ni vet, sådant som Raphael Saadiq, D’Angelo och R. Kelly sysslar med. Istället får man en av Sveriges bästa röster i en oerhört behaglig miljö. Det modesta förhållningssättet passar väl klimatet.

Melo har stått på scener relativt frekvent och lite varstans de senaste åren, både i eget namn och med andra, och har en pålitlig fanbase. Trots det har jag bara sett honom live en gång. Det var en kväll på Berns för tre år sedan med många goda tankar bakom och artister som Little Brother, Plantlife och Saadiq på schemat. Tyvärr var ljudet uselt och publiken tunn. Därmed blev upplevelsen sammantaget en besvikelse, trots artisternas inklusive Melos, tappra försök. Nu när debutplattan äntligen släppts är nästa tillfälle att se honom live återigen på Berns imorgon och sedan på Nefertiti i Göteborg 16 juli, då vissa av oss övergett den soulsvaga men popstarka andra staden för Stockholm och Mary J. Blige på Skeppsholmen.

Konkurrensen är inte stenhård men Melo glänser välförtjänt. Betyget är högst ambivalent, men det är så jävla varmt vid datorn att jag tappar humöret.