På festivalområdet märktes det att förväntan på NOFX var stor. När de äntrade scenen som sista band ut kändes det som om precis alla var där. Något de också förtjänar. Detta är ett högklassigt underhållningsband som lätt går från högt till lågt. Bokstavligt och bildligt. De av oss som sett bandet innan kan rapportera att allt är sig likt i NOFX-lägret. Fat Mike och El Hefe bråkar sinsemellan, Melvin håller sig på sin kant och skjuter in väl valda one-liners. En spelning med detta band innehåller minst lika mycket mellansnack som låtar och det är det som är tjusningen. I ett moment under giget uppviglas publiken med att peka finger mot dem som ser spelningen gratis uppifrån Götaälvsbron samtidigt som de spelar en ”ny” låt passande betitlad Fuck the bridge. ”We are a band that likes rich Swedish people, not poor Swedish people like you guys. You’re the ones downloading our music for free”, som El Hefe summerade angående brotittarna.

NOFX.
Foto: Sofia Qvarnström

Musikmässigt blandas det och ges från bandets tjugofemåriga karriär och det är när låtar från 1993 års Punk in drublic spelas största jublet kommer. Bara från den skivan bjuds vi på bl.a. The Brews, Leave it alone, Linoleum och Don’t call me white! Eftersom Wolves in wolves clothing är plattan de turnerar på så är också låtvalet därefter. Det är, enligt mig, en av de svagare plattorna de gett ut men de lyckas ändå prestera bra versioner av de spåren, däribland Seeing double at the Triple Rock.

Avslutningen i sig var en rejäl dos punknostalgi med tanke på att de valde att inte spela en NOFX-låt och istället riva av en Bad Religion-klassiker, We’re only gonna die! Inte nog med det, de fick sällskap av Greg Hetson och Jay Bentley från Bad Religion och min kväll kunde inte avslutas bättre.