Det gick åt helvete. Bruce Springsteen investerade en hel del tid i att stötta John Kerry i det amerikanska presidentvalet 2004. Först i Vote For Change-turnén, senare under slutet av Kerrys kampanj då Springsteen uppträdde och talade för Kerry under dennes gigantiska valmöten.

Det gick sådär.

George W. Bush vann och fick de amerikanska väljarnas förtroende fyra år till. Springsteen dömdes ut av många patrioter som både det ena och det andra. Inte minst för sin kritik mot kriget i Irak.

Men hur visade sig egentligen Springsteens stöd för Kerry? Egentligen på det mest effektiva sättet det gick. Springsteens låt No Surrender inledde alla Kerrys valmöten och blev något av dennes ledmotiv. För övrigt på ungefär på samma sätt som Ronald Reagan (utan Springsteens glädje och stöd) använde sig av Born In The USA under sin valkampanj tjugo år tidigare. Utan att förstå vad låten egentligen handlade om. Vilket förvisso ganska stora delar av Springsteens publik inte heller gjorde.

Under de valmöten Springsteen var med på höll han ganska känslosamma tal om varför han ville se John Kerry som president. Politiska tal, som i mångt och mycket följde samma röda tråd av empati, patos och fascination för den lilla människans liv som löper igenom Springsteens låtskrivande. Varje Springsteen-tal inleddes med en akustisk version av The Promised Land och avslutades med No Surrender innan John Kerry tog över showen.

Dessförinnan hade Springsteen tillsammans med E Street Band, R.E.M och Pearl Jam utgjort ryggraden i Vote For Change-turnén som ville få publiken att gå och rösta, och rösta bort Bush.

Det gick åt helvete som bekant, och frågan är om Springsteen någonsin kommer engagera sig på samma sätt igen? För dig som tycker att musiker inte ska blanda sig i politik är svaret självklart. Jag är dock inte av den uppfattningen. Människor som vill påverka andra ska givetvis ta chansen att göra det. Oavsett om de heter Springsteen eller Welander.

Dessutom gav ju Vote For Change-turnén en del spännande musikaliska möten. Inte minst mellan R.E.M och Springsteen. Och lyckas man inte förändra världen – eller få en gammal demokrat att bli president – kan väl det åtminstone vara lite plåster på såren?