Det är något som fascinerar mig med svenskt power metallsmide. Marknaden sprutar ur sig färglösa, europeiska powermetalband med likartade texter där de enda orden på engelska textförfattaren verkar behärska är sword och dragon; man befarar nästan att genren börjar glida in i samma urvattnade tillstånd som den sönderplagierade göteborgsdödsen.

Som kontrast till det här har Sverige satt sig på kartan med flera band som aldrig tycks få slut på idéer och levererar intelligent och innovativ power metal på löpande band. Nocturnal Rites är en av fackelbärarna. Jag tycker gott att nämnda band kunde fått en del av den enorma dyrkan Hammerfall har åtnjutit de senaste åren. Nocturnal Rites gedigna, hängivet äkta power metal har allt det där som får mig att älska genren så mycket.

I bandets begynnelse för sjutton år sedan var texterna fyllda av fantasyelement, nu verkar textförfattarens personliga utveckling stå i fokus. De fiktiva världarnas äventyr och faror får stå tillbaks för verklighetens dylika; och de är faktiskt tillräckligt fängslande och dramatiska för att utgöra en hel skivas textmaterial. Samma fenomen har jag sett hos många andra band i genren, Masterplan till exempel, men där gör den vinglande engelska grammatiken gör de självbiografiska texterna något svårare att ta på allvar.

Hursomhelst. The 8th Sin, Nocturnal Rites nionde skapelse, är ett kraftpaket av ofta oemotståndligt fångande melodislingor, tyngd och ihopvävning av det svunna åttiotalet med nyare, tyngre, element. Skivans enda ballad lämnar mig med ett imponerat leende på läpparna; något så smäktande men ändå överraskande ärligt och oblödigt, trots Jonny Lindqvists ibland nästan schlagerbetonande små wailutfärder, hittar man knappt i hårdare musik idag. Kanske hårdrocksballaden är på väg tillbaks – jag har hört flera goda försök redan i år, Bloodbounds Black Heart är ett av dem. Det är hedervärt att kunna göra en så här lyckad fusion av bakgrundssyntar och gitarrer utan att det blir plottrigt eller halkar i popfällan. Låtmaterialet vacklar något i kvalité, men vissa refränger med tillhörande texter, som Till I Come Alive, Strong Enough och Never Again, gör att jag enkelt förlåter all gråskala.

Det finns en speciell, hoppingivande känsla i power metal som jag inte hittar i någon annan genre. Det har på något sätt att göra med de mäktiga arrangemangen och de personliga texterna som gör det lilla till något stort, ärofullt och episkt. Det påminner om en aning om känslan i teatrala fantasyfilmer, och paketerat i hårt men melodiskt metalhantverk blir det den ultimata musiken att finna styrka ur.

Det här är något av det bästa Umeåhjältarna har skapat, en rejäl bedrift med tanke på den höga kvalité som de nästan alltid håller. En av det här halvårets bästa skivor.