Klockan var långt över midnatt. Jag både frös och var för berusad för mitt eget bästa. På största scenen, Vintergatan hördes en långsamt malande ”Pass This On” inleda kvällen och plötsligt var alla tvivel borta; jag skulle få avnjuta den bästa spelningen i mitt liv. ”The Silent Shout Tour” har beskrivits som en ambient och suggestiv föreställning med scenografi och film signerade Andreas Nilsson från Silverbullit. Showen består av surroundljud, projektioner, beats och samplingar som tillsammans skapar en unik och mäktig helhetsupplevelse. Att se The Knife live gör faktiskt senaste skivan, mästerverket ”Silent Shout” rättvisa. Det bjuds både på en ”Kino” och en ”Heartbeats” men det som gjorde kvällen minnesvärd var låtarna från ”Silent Shout”, en skiva som jag lyssnat oavbrutet på hela året och har något sorts magiskt skimmer över sig.

Det var med en viss förundran och förvåning när jag lyssnade igenom skivan som inhandlades första dagen den släpptes i mitt mörka rum. Det blåste kallt utanför och jag la mig ner i min säng och höjde volymen och lät musiken strömma ur mina högtalare. Efter första genomlyssningen började jag titta igenom texthäftet och startade ännu en gång skivan. Helhetsintrycket kändes mörkt och hårt med jag fastnade snabbt för ”Forest Families” som jag tyckte lät som det bästa The Knife spelat in, kanske berodde det framförallt på texten:

Too far away from the city
Some kids left on the road
They said we have a communist in the family
I had to wear a mask

Too far away from the city
We had to make this room
Fathers were football players, formal works, policemen
What the mothers did I didn't know

Music tonight
I just want your music tonight

Efter otaliga genomlyssningar hände plötsligt någonting. Färgerna svart blandas försiktigt ut och i stället får jag ett sken av dunkelt blått, samt mörk och ljuslila. Plötsligt känns inte ”Silent Shout” så kolsvart längre. Första singeln, titelspåret ”Silent Shout” är en fantastisk låt som trots sitt mörker och sin nedstämdhet så har jag mött den på dansgolvet flera gånger och den har funkat riktigt bra. Med sin stegrande synthslinga och dystra sång vaggar den mig till mardrömmar som kanske har lika mycket med videon att göra. Den kan vara det mest skrämmande och otäckaste jag sett. Andra singeln ”Marble House” är en lite mer lättillgänglig låt som är en duett tillsammans Jay-Jay Johanson hör tycker jag till skivans lite mer svaga spår men det vägs snabbt upp av hårda ”Like a Pen” som känns genom hela kroppen men sitt snygga beat. Alla låtar har en egen historia och känsla så egentligen skulle jag kunna ha en genomgång av varje spår, någonting som jag faktiskt övervägde med kom fram till att det skulle bli för tjatigt och ta för mycket plats. Min favorit är dock tredje spåret, ”The Captain” som är en fortsättning av ”A Different Way” från ”Hannah med H”-soundtracket. En underbar låt som jag ofta nynnar på innan jag ska somna om natten. Efter ett tre minuter långt, kusligt och ödesladdat intro så går trancebasen igång och Karin börjar sjunga:

Coming home after a long long walk
Coming home and still he doesn't know the walks
Coming home after a long, long war
Coming home after a dozen of walks

”Silent Shout” är melodier och texter som förstår mig, som får mig att vilja lyssna mer och mer.

När vinylnålen lämnar den svarta skivan känner jag mig helt tom. Som när jag sett en film signerad Rainer Fassbinder, fylld av tankar, frågor och blandade känslor. Det var längesen en skiva påverkade mig så mycket som ”Silent Shout” och det är just den effekten jag vill ha av musik. ”Silent Shout” liksom annan musik är ingenting man ska läsa om, lyssna på den.

I min skivsamling kommer den stå bland andra mästerverk som ”Station to Station”, ”Dog Man Star” och ”Computer Welt”.

Texterna på hela skivan är frustrerade, ensamma och skrämmande och låtar som handlar om lasagne och neon känns väldigt avlägsna. När Karin Drejer sjunger om barndomsminnen känns det som en modern uppdatering av Martin Bricks ungdom, det är smärtsamt men sällsynt vackert. Framförallt känns texterna angelägna och uttänkta, som poesi snubblar jag över meningar som får mig att rysa och i sista låten hör jag The Knife sammanfatta och avrunda årets i särklass bästa skiva:

I was afraid I guess
Now I can't think no more
I was so concentrated
On keeping things together
I've learned to focus on
I didn't want to disappoint
Now where is everybody
Is it still light outside?

The Knife har ännu en gång bevisat att dem är Sveriges bästa och viktigaste band, att syskonen kan utvecklas och överraska men fortsätta vara så oerhört intressanta.
Ångesten har fått ännu ett soundtrack, ett storartat, vackert och alldeles underbart soundtrack.