Montt Mardie är en liten besvikelse. Det som låtit lite somrigt och lyckligt på skiva låter bara blasé med mössutdelande spelning och fåniga miner. Jag borde lyssnat på Susanna. Hon har oftast rätt.

Laleh arrangerar frieri under sin spelning. Det är kanske lite väl kofta kan man tycka. Men det är väldigt sött också.

Jag släntrar över en stund till Emil Jensens estradpoesi. Han håller min uppmärksamhet fast under sin läsning, men när han vill sätta sig vid pianot vill jag gå.