The Knife
Vintergatan, kl 01:00

Jag har sällan sett så många människor framför den största scenen i Arvika. Inte ens när Kraftwerk spelade härom året kändes det lika kompakt. Jag kommer tyvärr inte särskilt nära, hamnar istället högt upp i slänten. Det är inte de ultimata förutsättningarna för att ta del av The Knifes föreställning.

Ibland ser jag ett par tre röda prickar som rör sig vid en mikrofon eller kanske några trummor. Bandet är klätt i svart från topp till tå. Huvudmaskerna är målade i en rödaktig flourescerande färg runt öppningarna för ögon och mun. På håll blir det svårt att uppfatta att det ens finns människor på scenen.

Istället hamnar mitt fokus på Andreas Nilssons ljus- och bildsättning. Det är suggestivt och abstrakt och ger i stunder en känsla av alienation och utanförskap. Skeva ansikten transformeras till dödskallar. Abstrakta mönster fyller den tunna duken som skiljer bandet från publikhavet. The Knife är där, men jag blir aldrig riktigt säker på att de vill. Allt känns lätt obehagligt.

Låtmaterialet hämtas huvudsakligen från senaste albumet ”Silent Shout” och de äldre melodier som passerar har klätts i en ny kallare skrud för att passa bättre in i helheten. Det låter maskinellt perfekt, skarpt och hårt.