Accelerator har aldrig varit min festival. Jag erkänner det. Men varje år spelar trots allt ett par artister jag vill se och oftast några jag aldrig haft chansen att se förut. Indie-folket brukar kalla det festivalen med fingertoppskänsla. Sett ur deras perspektiv är det säkert så.

Regina Spektor inleder festivalen i Malmö och trots att hon är en av de två artister jag verkligen inte vill missa kommer jag lite sent till scenen där hon står i ensamt majestät. Hon spelar på sin gitarr (lite senare ssätter hon sig vid pianot) och sjunger sina ordrika visor där de centrala raderna upprepas i olika tonlägen för att vi ska hinna reflektera över dem. Det är ingen tvekan om att det är texterna som står i centrum. Och jag lyssnar. Lyssnar och ler. Regina Spektor är fantastisk.

Jenny Lewis with the Watson Twins får tre-fyra låtar. Jag har svårt att hitta poängen med deras sött popiga indie-country. Redan i andra låten tycker jag att de upprepar sig själva. Tack, men nej tack.

Vashti Bunyan blir svår att njuta av när Jenny Lewis-trummisen dundrar på i ett trumsolo från stora scenen. Hennes försiktiga och bräckliga visor kompade med gitarr, flöjt och stråkar dödas helt av ljudet utifrån. Varför spelades det på största och minsta scenen samtidigt? Helt obegripligt. Jag blir bara irriterad av störningarna och går och bläddrar skivor istället.

Atmosphere har en slem dj med bakåtslickat hår, en cigg i munen och tjusarmustasch bakom sig och en stor, skallig sidekick som gränsar till albino bredvid sig den här gången. Det låter så otroligt mycket bättre än när han hade det där småtrista funkrockbandet med sig senast.

Att det är så sjukt lite publik i tältet gör att det blir en lite märklig men personlig stämning i tältet där Sean Daley a.k.a. Slug kan peka ut personer i publiken och rikta sig direkt till dem (som när någon kommer in i tältet lagom till sista låten och han talar om för denne att inte göra om det nästa gång – fast på ett roligare sätt än jag återger det). Slug är en grym underhållare med rejäl distans till sig själv och situationen.

Det mesta materialet kommer från senaste och utmärkta albumet ”You Can't Imagine How Much Fun We're Having”. Passar mig bra eftersom jag bara hört ströspår ur den övriga katalogen.

Det är aldrig någon tvekan om att det här är kvällens konsert i min bok, men jag måste ju ändå undra hur bokarna tänkte när de tog med Atmosphere i paketet. Om det bara funnits ytterligare någon artist i något så när samma skola hade kanske hiphoparna kommit. På KB var det trots allt ritkigt välfyllt sist. Men 450 spänn för bara Atmosphere är kanske lite väl mycket. Men det var riktigt bra och om du tvekar med förra vändan i minne bör du absolut ta chansen i Göteborg eller Stockholm.

Essex Green öppnar med ”This Isn't Farmlife”. Av en händelse den enda låt jag hört av dem som jag verkligen gillar. Mikael hävdar sedan minst tre gånger att ”det här är bästa låten”. Han har fel varje gång. Sista gången han säger det är när vi nästan lämnat Folkets Park. Det är dags för en pizzapaus (en liten varning, maten som fanns på området i Malmö var sjukt trist och kan beskrivas med ett ord: överkokt).

Hot Chip står på scenen när vi kommer tillbaka och jag kan för mitt liv inte förstå vad så många hör i deras musik. Det pratas om funken, men jag hör bara blek indiepop. Bedrövligt. Håkan är däremot glad och nöjd och säger saker som ”Hot Chip will break your bones” med ett brett leende efteråt. Jag kan bara skak på huvudet.

The Raconteurs spelar sist på stora scenen. Deras debutalbum blev något av årets besvikelse. Första singeln ”Steady As She Goes” är en söt poprocklåt med Beatles-vibb. Tyvärr finns det inte så mycket mer att hämta. Tre, kanske fyra, låtar som håller måttet. Så hur fyller de showen? Med covers så klart.

Eftersom de hämtat inspirationen i 70-talet är det där de hämtar de flesta lånta bitarna. Det är inte riktigt min hemmaplan, men Mikael sufflerar grupper som Flamin' Groovies, Black Sabbath och (om han inte var fel ute) Danko Jones (!?).

Jack White och Brendan Benson är åtminstone lätt druckna och turas om att försöka säga roliga saker mellan låtarna eller bara gnabbas lite kärleksfullt sinsemellan. Publikresponsen är så där. Precis som konserten. Som ett ovanligt bra pubrockband.

Love Is All är sist ut. De spelar på den minsta scenen för en ganska försiktig och liten publik. Jag antar att de flesta dragit vidare till efterfesten på KB. Men trots att den ena keyboarden strular och inte vill låta larmar de på gott. Jag blir sugen på att lyssna på skivan igen, den passerade stereon en gång innan den föll i glömska trots att jag gillade det jag hörde.

Håkan hoppar som en fisk. Det är det bästa betyg ett band kan få (kanske inte att just Håkan hoppar som en fisk, men att någon gör det). Emelie dansar glatt bredvid. Och jag har, trots att det närmar sig slutet på femte dagen av festivalande, svårt att stå still. Äntligen en brötig svensk indie-saxofon som inte suger.