Lördag betyder sista dagen. Lördag betyder att man nästan är i mål. Lördag betyder att om man ännu inte brutit händer, fått blåmärken, dansat i en gryning eller gråtit till en nostalgikonsert är chanserna ganska små att det händer under lördagen. Lördagen är oftast en dag som sammanfattar de föregående två. Och så var det förstås även den här gången.

The Gossip var verkligen bra. Jag har kommit på varför jag gillar Gossip och det är inte på grund av musiken. Den är egentligen inte alls speciellt tilltalande för mig. Däremot är det Beth, hennes utstrålning, hennes rörelser, hennes fantastiska röst och hela konceptet hon kör, som jag gillar. Jag vill vara Beth.

Introtävlingen vid Jamobilen utgjorde dagens mysigaste stund. Emla och jag och Kalle regerade. Och Jens (Christer?) Sjögren från Bring Me The Fucking Riot…Man visade sig vara helt fantastisk på scen, som underhållare, programledare, fast live. Han måste få en egen show på TV. Jag ska följa honom slaviskt från och med nu, bli hans mest ihärdiga stalker. Heja Jens.

Kent. Herregud vilket överskattat band. Jag minns mitt nittiotal. Jag minns hur jag älskade. Not anymore, så enkelt kan vi sammanfatta den grejen. Tröttare scenshow, segare låtar, mesigare stämning har jag aldrig sett maken till. Jag kämpade mig igenom ”747″ och ville så gärna. Men det sket sig.

Kvällen blev som alla de tidigare. Konstig, splittrad, kort. Plötsligt var alla försvunna och jag fann mig själv irrande, sökande, desperat hoppandes att this wouldn't be it. Men så var det. Och på hemvägen, i gryningen, kände jag mig minst i världen.

Hej då Hultsfred 2006. Det var kul så länge det varade. Eller nej, jag ljuger. Det var sådär så länge det varade.