Traditionellt sett är alltid fredagen bäst.
Man har stressat ner efter första kvällens hets men vet att morgondagen inte kommer markera slutet på något som skulle kunna vara underbart.
Pharrell var grym – faktiskt. Trodde inte jag skulle känna så, men det gjorde jag. Tight show, ett dansande hav, idel leenden, skakande rumpor, solsken i blick och armar i luften. Och herregud vad många hits den mannen skapat. Jag visste inte att jag var så YOYOYO men visst. I Hultsfred funkar det. Hetast på festivalen, utan motstycke.
Vapnet hade skitdåligt ljud och verkade ledsna. Sången var så hög, instrumenten så tysta, allt var lite vingligt, avmätt. Såklart älskade vi CP ändå. Vapnet får göra vad de vill, jag kommer ändå alltid älska.
En folkabussfest hanns med, då jag min vana trogen tog kontroll över cd-spelaren och drämde av många gamla godingar. Ingen njöt förstås lika mycket som jag, men det gjorde liksom inget. Inte då.