I morgon är det åter dags för Hultsfredsfestivalen. Men det var längesen det kändes så här tomt inför ett år vid Hulingens strand. Peppen, som försvunnit under våren i och med att banden till årets släpp presenterades, infann sig igen för några veckor sedan, men verkar ha ebbat ut något när det nu drar ihop sig.

Jag har väl varit den absolut mest positiva personen i redaktionen till årets line-up, men även jag har knorrat en del. Och jag var definitivt den som lyfte minst på ögonbrynen när Gnarls Barkley presenterades, föga förvånande.

Teoretiskt sett borde jag vara nöjd med årets program. Det är metal här och rock där. Och visst finns en hel del bra grejer. Soulfly är ett band som står mig rätt så nära, Deftones ska bli spännande att se, Raised Fist och Burst levererar allt som oftast. Problemet är att det inte är något som jag känner att jag absolut måste se, undantaget Coheed & Cambria.

Gemensamt för de flest av de hårdare akterna på årets festival är att de dels har spelat tidigare, dels att de alla håller sig inom de mer modesta varianterna av metal. Undantaget är Strapping Young Lad, ett band som jag inte har någon egentlig koppling till utöver att min kompis Martin tycker om dem väldigt mycket. Och så spelade de väl förra året om jag inte minns fel.

Nej det jag saknar i årets line-up är ett rejält grepp om den hårdare metallen. Som jag ser det kan man när man nu har valt att fokusera på hårda band, som man väl ändå får säga att de gör, Korns avhopp till trots, så kunde man löpa linan fullt ut. Kombinera de stora drakarna på Atlantis och uppåt med intressanta, smala akter på de mindre scenerna.

För utbudet på metalfronten på Teaterladan och neråt är inte speciellt upphetsande. Stonegard ska få en chans och så är det radna nämnda Strapping Young Lad då. Men metalfokusen hade kanske blivit för tung om man hade kompletterat på det viset, och det viktigaste är väl att sälja slut på biljetterna inbillar jag mig. Mer business helt enkelt. Och ur den synvinkeln är det nog ett bra program de har knåpat ihop.

Nu är det ju lik förbannat så att jag har för mycket förkryssat för att jag ska klara av att se allt. Inga egentliga måsten, men en hel del som jag sedan tidigare vet är bra, antingen rent musikaliskt eller konsertmässigt. Timbuktu & Damn! är väl inget som frekventerar min cd-spelare speciellt ofta, men det lär bli en grym show. Sen får jag väl kasta ett öga på Gnarls Barkley och Pharrell då, för att se vad det är som är grejen egentligen.

Men till syende och sist finns den ändå där någonstans, känslan av att det nog kan bli riktigt bra till sist ändå. Och de lågt ställda förväntningarna är en gyllene förutsättning för det.

Torsdag
17.00 Stonegard
17.30 Coheed & Cambria
19.00 Deftones
20.15 Soulfly
21.00 Sverige-Paraguay

Fredag
13.00 Raised Fist
19.00 Blindside
21.30 Burst
22.45 Opeth

Lördag
16.15 Timbuktur & Damn!
19.30 The Gossip
00.15 In Flames