Berns, Stockholm. Det är en söndagkväll i slutet av maj och ett par hundra personer har samlats för att titta på en veteran. Några vill se en gitarrfantom. Några är egentligen fanatiskt intresserade av en annan amerikansk artist. Några har varit med från början. Några är milt medtvingade som sällskap.

På utsatt tid kliver den lille mannen upp på scen och från de första ackorden på ”Sticks and Stones” till piruetterna och larmet i avslutande ”Shine Silently” håller han publiken i sin hand. Efter trettioåtta år vet Nils Lofgren hur han fångar sin publik.

Han håller sig nästan uteslutande till akustisk gitarr. Ljudet är perfekt och hans milda sång lägger sig som bomull runt det karaktäristiska gitarrspelet. Publiken bjuder på artiga och ärliga jazzapplåder efter varje solo Lofgren levererar. Några av entusiasterna blir riktigt exalterade över den fingerfärdighet och känsla den här musikern visar upp. Det tjoas högt. Nickas. Fånles.

Men vi är inte på Takamines demo-dagar på Musikbörsen. Långt därifrån.

För mest är det hans låtar som imponerar på mig. Ikväll omsorgsfullt utvalda, varierade i tempo och stil. Han plockar guldkornen från sin enorma produktion. Innerliga versioner av varenda låt. ”You”, ”Cry Tough”, ”Girl In Motion”, ”Back It Up” och ”Mud In Your Eye” blandas med nytt material som ”Frankie Hang on” och ”Come a Day”. Han sätter sig vid pianot och bjuder på en hårresande vacker ”Believe”. Passar på att berätta att det var han som skrev andra versen på ”I Don’t Wanna Talk About It” med Crazy Horse (som senare gjordes odödlig av Rod Stewart). Han serverar en på alla sätt tidsstoppande version av Bruce Springsteens ”If I Should Fall Behind”.

Det är nästan hela vägen det bästa jag varit med om i konsertväg. När han spelar ”Keith Don’t Go” som är en av världens bästa låtar sluter jag ögonen och känner att det är så bra att jag rodnar. Musikmagi. En låt som är aktuell igen efter Keith Richards trädklättring.

Mycket handlar om den känsla och kärlek Nils Lofgren lägger ned. Ingen ton är onödig. Inte en sekund är en transportsträcka. Det syns på honom. Trots att han spelat de här låtarna hundratals, kanske tusentals, gånger brinner han som en sjuttonåring. Han spelar inte låtarna, han är dem.

Det syns. Och det hörs.

Mot slutet av konserten gör sig dock rockdjävulen påmind och Nils Lofgren hänger på sig den elektriska gitarren och gör ”Because The Night” till ett ganska ostigt förinspelat komp. Solot är dock så nära det fantastiska ”Youngstown”-solot att jag förlåter det. Däremot känns det som att vackra ”Shine Silently” dribblas bort en aning till samma ostiga komp.

Publiken verkar tillfreds när lamporna tänds. Själv inser jag att jag troligen aldrig kommer se Nils Lofgren i bättre form än så här. Men det gör mig inte ledsen. Tvärtom, jag är oerhört glad för att jag såg den här konserten. Som på klassiskt Springsteen-manér kändes som den fantastiska andra-spelningen. De få kommentarer jag hört från Göteborg kvällen innan pekar på en del andra låtval.

När jag går hem väntar entusiasterna på att Nils Lofgren ska komma ut och sälja och signera skivor. Efter trettioåtta år han oberoende och jobbar hårt för att nå ut till sin publik. En femtiofemårig helyllekille från Arizona som är så indie att ingen förstår det. Det känns sympatiskt.

Och symptomatiskt.

Fotograf: Fredrik Welander