God Among Insects är tillbaka med ytterligare en platta gedigen old school-döds.
– Det känns mer som en bandpryl den här gången, även om jag har gjort det mesta, säger den kreativa motorn Lord Kentha Philipsson.

Det är nÃ¥gra timmar kvar tills releasefesten för nya plattan inleds pÃ¥ Satin i Örebro och Kentha Philipsson är lite grinig. Anledningen är att allting inte har klaffat som önskat med arrangemanget av releasefesten för nya alstret ”Zombienomicon” som firas av tillsammans med Kataklysm och Bolt Thrower. Kenthas förhÃ¥llande till de bägge banden som de ska dela scen med är minst sagt vitt skilt.
– Kataklysm skiter både jag och resten av världen i, fastslog gitarristen dagen innan spelningen, medan Bolt Thrower är ett av God Among Insects fundament.
– Insects bildades som hyllning till Bolt Thrower och Grave, säger Kentha.
Bandet startade 2004 av Kentha (även i The Project Hate), men består förutom honom av Tobben Gustafsson (Vomitory), Emperor Magus Caligula (Dark Funeral) och Tomas Elofsson (In Battle, Sanctification). Målet var att spela death metal, varken mer eller mindre. Och bandet har en väldigt avslappnad attityd till sin musik.
– Vi gör inte världens bästa låtar, det är inget man ska sätta sig ner och analysera. Det är nedstämd, svängig jävla death metal, fastslår Kentha.
Den tillbakalutade hållningen visar sig även på bandets forum, där de helt sonika frågar fansen vilka låtar de tycker är minst bra.
– Är det några låtar som många tycker är kassa kan vi plocka bort dem från setlisten, säger Kentha.
NÃ¥gon lÃ¥t har ännu inte strykts ur setlisten pÃ¥ grund av detta. Snarare är det tvärtom när det gäller ”Purified in Carnage”, en lÃ¥t som mÃ¥nga fans hÃ¥ller som favoritlÃ¥t, men som, bandet ändÃ¥ har valt att plocka bort.
– Den är rolig att lyssna på, men för jävla tråkig att spela. Det är bara två jävla riff. Låten gjordes från början till Project Hate, men jag gjorde om den så den blev en Insects-låt. Den är en hyllning till Seance, säger han.
Även trummisen Tobben Gustafsson, som ansluter efter ett tag, medger att låten helt enkelt är för tråkig att spela. Det är för övrigt i hans spel som den nya plattan skiljer sig mest från föregångaren, något trummisen är nöjd med.
– Jag känner mycket mer för materialet pÃ¥ ”Zombienomicon”, det är mer i min härad. Jag gillar d-takt och grind mer än dubbeltramp, säger han.
Kentha reder ut förändringen.
– Innan var det 90 procent dubbeltramp, nu kanske det är 70-30, säger han.
Och förklaringen till den ökade variationen ligger kanske i det faktum att Kentha lyssnat pÃ¥ just Tobbens ordinarie band en hel del inför inspelningen av ”Zombienomicon”. Där ”World Wide Death” till absolut största delen var dubbeltramp dyker det upp fler snabbare partier pÃ¥ ”Zombienomicon”.
– Jag har influerats en hel del av Vomitory och då blir det snabbare, förklarar Kentha.
Men att det ska vara mycket dubbeltramp i God Among Insects musik råder det ingen tvekan om.
– Dubbeltramp är själva essensen av metal, säger Kentha.
Skivan sattes i Abyss-studion tillsammans med Tommy Tägtgren, en herre som enligt Tobben har samma avslappnade attityd till musiken som de själva har. Kentha utvecklar resonemanget om musiken.
– Vi vill spela death metal och garva. Det är en jävla massa standardriff, men de funkar i det här sammanhanget. Det är det enklaste som finns att skriva death metal, det är inte så noga och vi stämmer ändå ner så förbannat att ingen hör vad som händer, säger han.
Just att bandet har stämt ner så mycket har varit något som det har pratats om ofta när det handlat om God Among Insects. 11 halvtoner har det enligt uppgift stämts ner. Att det blev så mycket var dock inget planerat.
– När jag gjorde demosarna hade jag stämt ner i A, men det var först när vi kom in i studion som vi stämde ner ännu mer, säger Kentha.
Många band sliter ändå för att skriva musik liknande God Among Insects, medan de verkar göra samma sak genom att glida in på ett bananskal.
– Det har väl med talang att göra antar jag, säger Kentha med ett skratt, men blir sedan allvarligare.
– Vi ska fixa det där. Vi har varit med så jävla länge att vi vet hur en death metal-gitarr låter liksom. Vissa av oss har gjort det här i 20 år snart.
Men när de tar gruppen med en sådan klackspark borde risken finnas att folk inte tar dem å allvar. Det är dock något som Kentha varken är orolig för eller bryr sig det minsta om.
– Det är bara att lyssna på musik för att inse att det är på allvar. Sen skiter jag fullständigt i vad folk tycker, säger han.