”Poison Chalice” är en fortsättning på samma bana som ”All Time High”, man känner sannerligen igen Örebrokvartetten även på uppföljaren. Lever de upp till förväntningarna som debuten skapade? Nja.

Nytt är att skivan har fått en fetare produktion än föregångaren och är generellt sett rockigare än ”All Time High”. Tyngden ligger mer på rock än punk i punkrocken, så att säga.

Mitt problem med ”Poison Chalice” är egentligen inte dess kvalitet. Det finns flera bra låtar på skivan, men den känns inte så spontan som debuten gjorde. Nu har skivan fått gå ett tag, men faktum kvarstår: på det stora hela är skivan ganska exakt vad man förväntade sig. ”Poison Chalice” blir inte mer än ”okej”.

Det är förvisso svettigt, stökigt och energiskt. Refrängerna sitter där de ska och Ric Rebel Jennings får jobba bakom trummorna. Och här finns en hel del guldkorn. Framför allt körerna på refrängen på titelspåret sitter där de ska och de små gitarranslagen i versen på jobbskolkningshyllningen ”Ain't No Chance”.

Men det är egentligen först med trion ”Speedking Crown”, ”Afterburner” och ”Wooooly You?” som det bränner till på riktigt, men klavertrampet till avslutningslåt gör att stämningen som trion arbetat upp dras ner ordentligt. Snöpligt.