Här sitter man med partysminket utkletat, tovigt sprayhår och huvudvärk. Kylskåpet ekar tomt (förutom några kvarblivna Staropramen från igår) och disken sänder ut irriterande lockrop. Så var det obligatoriska nyårsfirandet överstökat, otroligt skönt!

Det nya året inleds med en oväntad revival: Erykah Badu. Jag hade nästan glömt hennes förmåga att lena olusten dagar som denna. Hon är som en gammal vän som man inte hör av särskilt ofta och irriterar sig lite på i smyg (i Badus fall har jag bland annat svårt för den upphaussade righteous-attityden), men när det verkligen gäller vet man vem man lita på. Badus musik har onekligen gjort avtryck i mitt liv. ”Green Eyes” till exempel. Vilken fantastisk låt att tycka synd om sig själv och sitt krossade hjärta till! ”Next Lifetime” i liveversionen har legat stadigt på min lista över världens 25 bästa låtar sedan jag hörde skivan första gången. ”Appletree”, ”Bag Lady”, ”I Want You”… Nej, Erykah Badu har sannerligen ingen repertoar att skämmas för. Tyvärr var hon inte ens hälften så rolig på scen som hon är på skiva när jag i december 2003 såg henne spela på Annexet i Stockholm.

Det ryktas om att det kommer en ny Badu-skiva någon gång under 2006. Dessa rykten är dock inget jag skulle förlita mig särskilt mycket på, med tanke på att samma källor sedan 2001 någon gång hävdat att uppföljaren till D’Angelos ”Voodoo” kommer när som helst. Något som kommer hem till mig när som helst är i alla fall Anthony Hamiltons nya. Har lyssnat en del på den redan men kan inte uttala mig om hur den står sig i skuggan av ”Comin’ From Where I’m From” ännu. Annat jag ser fram emot i år är ny musik från Ursula Rucker, India.Arie och Lauryn Hill. Fast kanske mest av allt Gnarls Barkley. Om skivan låter lika bra som ”Crazy” så är årets bästa skiva kanske redan korad. Det Cee-Lo rör vid brukar som bekant bli guld.

Spänningen och peppen är stor inför musikåret 2006. God fortsättning!