Maud Lindström är en poet som gör proggiga visor om kärlek och sex. De handlar, till exempel, om vad man ska göra om ”käckheten plötsligt tar slut” när man är uppfostrad att bli Fröken Normal. Eller om hur det känns att ligga i en ”knullvarm” säng när den man ligger bredvid egentligen vill vara hos någon annan. Eller om att ligga med en tjej och inse att man är en ”nyväckt lesbian” och att det inte spelar någon roll hur arg ens mamma kommer att bli. Sistnämnda sången låter som en vaggvisa och heter för tydlighets skull ”Hyllningsvisa till lesbiskt sex”, som en back-up om någon nu skulle missa budskapet. Och sannerligen, det är inte varje dag man hör visor med rader som ”jag är naken och svettig och skitful och kåt”. Visst hajar man till – och lyssnar. Så långt är ”Strategivisor för kärlekskritiker” en lyckad platta. En Lars Demian-doftande odyssé tillbaka till sjuttiotalet med politiska texter där humor varvas med allvar och förändring är det givna målet.

Första spåret har samma titel som skivan – ”Strategivisa för kärlekskritiker”. Tredje versen lyder:

”Om ditt skötes våta träsk har blivit snustorr ökenmark
Och du glömt bort hur man stavar till potens
Minns att tvåsam är förgänglig, minns att ensam står du stark
Brända barn vet väl hur heta kroppar bränns!
Minns att sex kan va beroendeframkallande som knark
Och minns att inget botar kärleksabstinens!
Du blir tillfredställd men sällan sviken av masturbation
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion!”

Alltså: Maud Lindström är feminist och bisexuell och hävdar bestämt att sexualitet, kön och kärlek är konstruerade av samhället. Det tror jag också. Därför tar det emot att skriva det här. Jag skulle nämligen så väldigt gärna vilja gilla den här skivan. Kanske är det just där problemet ligger. För den är så mycket bättre i teorin än i praktiken. Sjuttiotalet hände för 40 år sedan, och hur mycket jag än gillar Nationalteatern och Blå Tåget fortfarande så är det trots allt i sin kontext de hyllas än idag. Kanske har jag fel, men det luktar lite unket om ”Strategivisor för kärlekskritiker”, som ett gammalt klädesplagg i blommigt velour du aldrig lyckats slänga men aldrig kommer använda igen, om inte tillställningen går under namnet maskerad.

Jag vill men kan inte ta till mig ”Strategivisor för kärlekskritiker” helt och hållet. Jag fnissar åt Maud Lindströms finurliga formuleringar och håller med i mycket av det hon sjunger. Jag köper själva innehållet – men förpackningen känns gammal och gulnad, och det värsta av allt är att jag kanske hade älskat det om skivan bara vore några decennier gammal. Men nu är den alltså inte det, och jag måste stå fast vid min känsla. Det är kul. Det är viktigt. Jag skulle gärna lyssna på Maud Lindström prata, hålla föredrag eller läsa poesi. Men som musik når ”Strategivisor för kärlekskritiker” tyvärr bara halvvägs.