Kent börjar bli äldre. Jag också. Ändå har jag trots fredagströttheten begivit mig till Karlstad. Jag och Patrik Ekelöf på Kent-konsert. För 5 år sedan hade jag laddat månader innan. Nu sätter vi på ”Isola” i bilens stereo.

På väg in i Karlstad börjar ändå konsertnerven brinna. Den flammar till som magnesium i syre när ”OWC” pumpar ut sitt fantastiska crescendo.

Väl inne i det gigantiska tältet inser jag att den ende som kan klä sig i Kent är Jocke Berg. Och konserten inleds med mycket ljud och alldeles för lite känsla. Dessutom släpper de inte fram primalmanglet på gitarrerna. Håller tillbaka. Tvekar på musikskolevis.

Först efter kanske 40 minuter lyfter Kent med ”Klåparen”. Efter det kan ingenting ta ned dem. Återigen blir jag sådär 1995. Ångest med vuxenpotential. Rädsla för modet och sviktande mod på grund av rädsla.

Och jag gungar med. På ett seriöst vis. Jag gillar Kents texter. Och när konserten avslutas med ”Mannen i den vita hatten” är kvällen ändå gjord. Trots det finslipta. Trots avsaknaden av stenmangel.