I helgen var jag del av mitt livs första världsrekordförsök i Örebro. Som avslutning (på den i övrigt smått fantastiska) RUM (Riksförbundet Unga Musikanter)-festivalen anordnades på söndagen ”Gitarrens helgdag”.

Initiativtagaren var Unga Örnar-profilen Leslie Kot, som till vardags driver sin Rockskola i Varberga. En fantastisk insats i ett område där arbetslöshet och sociala problem skapat klyftor.

På Stortorget i Örebro samlades så alla gitarrister i ett gassande solsken, vilket så klart var bättre än regn.

Där var också jag, min fru och min pappa. De två senare hade på söndagens förmiddag lärt mig att spela ”Knockin’ om heavens door”. Låten var den officiella rekordförsökslåten.

Den som säger att tokiga idéer inte är kul, och den som säger att svenskar är inbundna och tråkiga, har bevisligen fel. För visst slog de 590 gitarristerna världsrekord i att vara så många som spelar oavbrutet i mer än två timmar. Men det coola var folkfesten.

Folk spelade, dansade och log. En söndag klockan 13.00 i Örebro. Bara läsk, vatten och frukt. Det var glädje och människor som hade kul tillsammans.

Där fanns de coola rockarna som bredbent spelade låten i två timmar med tydlig koppling till Queens of the Stoneage. Där fanns de övervintrade protestsångarna från –68. Där fanns äldre damer som i vanliga fall spelade psalmer. Där fanns små killar som med sin egna första akustiska gitarr bara längtade efter en Fender. Där fanns män i kostym, som ogenerat plinkade med på en lånad gitarr. Där fanns kyrkomusiker och professionella musiker som släppte lös som bara glada amatörer kan. Där fanns politiker (mest socialdemokrater och vänsterpartister). Där fanns anläggningsarbetare, undersköterskor och så landshövdingen.

Och så jag. Med ömma fingrar och en sammanbiten min. Jag ville spela rätt. Jag ville sätta världsrekord ihop med alla dessa roliga och galna människor, som precis som jag själv gått man ur huse för att delta i en galen idé.

Mer av sånt. Om jag får be.