Själv är bäste dräng. Trion bakom Ebon Tale har full kontroll på sig själva och sin produkt. Drivet och hetsigt manar de fram sina låtar på ett sätt som för mina tankar till bistra rockare som PJ Harvey och Melissa Auf Der Maur. Kanske beror det på Frida Franzéns sång. Kanske hennes gitarrspel.

Trions låtar föser mig framåt. Låter mig inte stanna upp och tänka. Förrän jag börjar bli lite trött i öronen av känslan att låtarna likadant. Men då kommer en skev liten pianoballad som döpts till ”In Fact” och vänder upp-och-ned på begreppen.

Jag gillar den här skivan. Den är gjord med vilja. En vilja som får mina högtalare att vibrera lite extra. Ljudvågorna fortplantar sig genom mina öron och träffar rätt. Låtar som ”On Display”, ”And The Wind Goes…” och ”The Only Version” gör att jag gärna vill höra mer av Ebon Tale.

Och så den där balladen. Inte ens två minuter lång. Men väldigt bra. Ett argument som räcker för att rekommendera den här skivan.