2004 blev jag pappa för andra gången. På samma dag som jag blev pappa första gången åtta år tidigare. Därför kommer 2004 alltid vara ett speciellt år. Inget kan jämföras med att hålla ett nyfött barn i famnen. Lukta på det. Känna att jag faktiskt betyder nåt. Att jag är viktig för någon. Det är fantastiskt och slår ut allt annat som hänt under året. Bra som dåliga saker.

2004 var också året då döden, chocken och tomheten gjorde sitt återinträde i det svenska samhället. På grund av en jordbävning på andra sidan jorden. En händelse jag knappt hade uppmärksammat i vanliga fall, men som nu letat sig in i mitt liv. Barn har förlorat sina föräldrar. Mammor och pappor har förlorat sina barn. Jag har läst deras namn. Sett bilderna. För mig känns det oerhört tomt. Döden är inte något som sker i slutna rum på vårdinrättningar och bara drabbar de närmaste längre. Och har väl egentligen aldrig varit det, ens i vårt samhälle.

Så det är nu vi kan göra skillnad. Betyda något.

Musik känns ganska futtigt och oviktigt. Eller nej, det gör den inte, men mina åsikter om den gör det. Vem behöver överhuvudtaget läsa om vad jag får för känslor av en viss skiva? Hur kan någon vilja göra det?

Jag vet inte. Men här kommer iallafall några korta funderingar kring musikåret 2004.

Det jag minns bäst är John Frusciantes massutgivning av skivor. Under sitt eget namn, i Ataxia och tillsammans med Josh Klinghoffer. Spretig och själfull musik och en ohejdad kreativitet. Jag har också lyssnat mycket på Tomas Andersson Wij och Emil Jensen. Med varsin EP och fullängdare har de ockuperat mina öron stora delar av året med sköra poplåtar och ord som gör skillnad. David Eugene Edwards skakade om mig på skiva och under en konsert på Södra Teatern med sina grubblerier. Silverbullit och Fake Moss gjorde samma sak med sin dystra asfaltmonotoni. Marit Bergman bjöd på glädje. Anna Ternheim gjorde en strålande skiva. Nina Ramsby och Martin Hederos återupprättade visan. Per Persson fick inte ur sig skivan jag väntar på i år heller.

Men finast av alla sjöng Anna Stadling. På Hovets dussinskiva finns ett underbart litet pekoral, ”Vacker & lugn”. Piano, dragspel och sång som jag lyssnat på en gång om dagen sedan jag hörde den första gången. En sång som sammanfattar stora delar av mitt 2004.

”jag går genom regnet
och det lugnar mina darrande händer
jag går genom tystnaden
men den skrämmer inte längre mig

jag vill stanna här, hålla om dig en stund
jag vill stanna här, du är vacker och lugn

vindarna har blåst över människor som älskat
och levt sina liv där vi står nu
vindarna ska blåsa igen, jag kan hålla dig varm om du vill
om du vill”

Jag håller min dotter i famnen. Och livet luktar fortfarande väldigt gott.