The Thrills är paradoxala. Bleka nordeuropeer har åkt til Kalifornien förut, men att dessa irländares enorma fascination för denna nordamerikanska stat skulle kanaliseras till en produkt av så pass god kvalitet som ”So Much For The City” var något oväntat. The Thrills kunde lika gärna vara Brian Wilsons europeiska barnbarn. De tog romantiseringen av den amerikanska livsstilen till en ny nivå och fick prisningar och hyllningsrop från alla möjliga håll och Morrissey.

Alex Kapranos sa nyligen att Franz Ferdinands nästa skiva kommer låta ungefär likadant som den första, med motiveringen att det är dumt att ändra på ett vinnande koncept. Kanske sant men föga spännande. De ska förresten spela in ett soundtrack till nästa Harry Potter-film(!?).
I Thrills fall finns också valet att ändra på ett vinnande koncept. Två plattor med solblekt sand mellan spåren hade dock varit minst ett för mycket. På den nya skivan finns inget spår med ett geografiskt namn i titeln men soundet finns kvar, om än något raffinerat.

Häromdagen spelades ”Not For All The Love In The World” på BBC Radio 2 och folk fick ringa in och tycka om den. Reaktionerna var negativa med utmålande kommentarer som ”Shite” och ”Pants”. Enligt mig är det ett av de bästa spåren, där de försöker sig på en kärlekssång med stråkar och inte misslyckas alls. Thrills försöker vist nog utveckla sig men de är uppenbart fortfarande insnöade på ”The Land of the free”. I ”Whatever Happened To Corey Haim” konstaterar Conor Deasy ”I'm the American dream”. Det klingar lite fel på något vis. The Thrills är väldigt behagliga men de böljar ut ur öronen lika snabbt som de sveper in.