Jag har förtryckt de svarta i tvåhundrafemtio år.

Ja, eller kanske inte just jag. Men den vite mannen.

Och som sådan – vit man, alltså – så måste jag ta på mig den kollektiva skulden för detta. Kanske ni inte tänkt på det, men detta tar sig uttryck på ett väldigt intressant sätt i mitt musiklyssnande.

Vi kan börja med gangstarap.

Det enklaste sättet att maxa ut sina etniska skuldkänslor är givetvis att digga gangstarap. En musikstil som schabloniserar den afroamerikanske mannens (dåliga) sätt och vanor är en utmärkt grogrund för stor, vit skam.

Titta bara på inledningen i Mike Judges fantastiska ”Office Space”, där microserfen Michael Bolton blastar Scarface i bilen och rappar med i rader som ”Because we real with this shit, so we stay true/And since we bang, then we do what O.G. say do”.

Men så snart en färgad vägarbetare närmar sig bilen sjunker han tyst ner i sätet och låser skrämt dörren.

Precis som den där bilreklamen som brukade rulla förut, med den stiffe vitingen som kör gangstarap i sin nya, fina bil. När han kommer till basketplanen där de svarta hänger, så sjunker han ner i sätet – för att sedan återuppta ”bitch & nigga”-karaoken när han kört förbi.

Det är jättekul, eftersom det är precis så det är.

Faktum är att få har gjort mer för gangstarapen i Sverige än Johan Hakelius. Eftersom han spädde på våra ångerkänslor.

När man bläddrar i ett gammalt nummer av POP och läser Onyx-intervjun där de säger, ”Public Enemy rappar om den vite mannens historia, vi rappar om att döda den vita mannen”, så blir givetvis den logiska följden att man pumpar ”Slam” på maxvolym på Boomboxen och tycker att det är en utmärkt ventil att rappa om att döda den vite mannen.

Som den där Howard Stern-sketchen: ”Kill all white people”, ni vet. Hysteriskt roligt. Om man är vit.

Sen har vi Paul Simon.

Det bästa uttrycket för vit, liberal skuld som fångats på skiva är ”Songs from The Capeman”, ett album – i sin tur baserat på en musikal han skrivit – som vibrerar av allt som är ethnic cool: det är doo wop, salsa och texter om att whitey och systemet trampar på alla latinos i the barrio, man. Man förstår att Simon är en kulturellt tolerant man som lider av dåligt samvete och det här är ett utmärkt sätt att driva ut demonerna – för både honom, dig och mig.

Eller så kan man sjunga om den svarta mannens fysiska överlägsenhet.

Och nej, jag pratar inte om Jesse Owens.

Beautiful South gjorde en låt som heter ”Half of Him”, där texten går: ”You're kind of drawn to chocolate/when you've tasted wafers first”. Om man fortfarande inte fattat poängen så fortsätter Alison Wheeler sjunga: ”Sometimes half of him/seems better than the whole I've got”.

Att Beautiful South själva gör pyjamassoul för blekansikten är givetvis bara logiskt. Lika logiskt som att jag har alla deras skivor.

Så frågan är; kan man bara älska svart musik om man har vita skuldkänslor?

Nej.

Men det hjälper.