I tisdags hände veckans största ickehändelse då Sverige inte var en av de länder där iTunes Music Store öppnades. iTunes Music Store är en av de stora legala nedladdningsbutikerna som lanserats runtom i (väst)världen det senaste året, i Sverige är motsvarigheterna lokala butiker som Aftonbladets Poplife, CDON Downloads och Bengans.cd.

Det finns antagligen flera skäl till varför vi inte var ett av de utvalda länderna, till skillnad från andra kanske lika prioriterade länder som Finland som var med. Dels är vi inte ett Euro-land, alla länder där butiker öppnade är Euro-länder (även om vissa andra Euro-länder även fick stå över, som Irland). Dels har vi inte infört EU:s Infosoc-direktiv, det direktiv som ligger bakom den nya
upphovsrättslagstiftning som skulle lagts fram i somras men som blev förskjuten.

Men framför allt tror jag det beror på att den svenska musikindustrin inte jobbade hårt nog för det. För svenska artister är de globala butikerna en chans att finnas tillgängliga för en global publik med samma distributionsvillkor som artister från resten av världen. Jag hoppas att den svenska musikindustrin tar sig i kragen och verkligen arbetar för att vi inte ska tappas bort när andra butiker lanseras över Europa, som Microsofts MSN Music eller i nästa runda av iTunes Music Store.

De butiker vi redan har är ett bra steg, särskilt när två av dem själva agerar i prisfrågan genom att sänka priserna till rimligare nivåer för att få till en sänkning generellt. Men jag har fortfarande inte kunnat köpa någonting från något annat än Bleep eftersom min Macintosh inte stöds av de butiker vi redan har. Musikindustrin måste arbeta globalt för att få till stöd för alla plattformar. Vad jag använder för system ska inte vara en faktor för att få köpa musik i vilken form som helst.

Tidigare i samma ämne:

• Skivbolagen behöver en ny ekonomisk modell: Den långa svansen
• MSN Music
• Vad är frihet i den digitala nedladdningens tid?
• Två veckor i den digitala nedladdningsbranschen