Det var Håkan Ahlström som gjorde några av de mest önskade låtarna. De vi skrålade högst till. Låtarna som blev nationalsånger för studietiden. ”Att kalla det kärlek”, ”Lycklig man”, ”Dansa på din grav” och ”Svenska flaggans dag”. Så plötsligt en dag kom beskedet att stans vaktparad slagit ut sitt sista ackord. Kvintetten splittrades.

Några år av tystnad. Sen kom soloalbumet ”Elvis, Halleluja & Hurra”. Han hade fått de möjligheter han ville, producent, budget, studio… men skivan blev inte någon direkt succé. Själv slog jag till när den kostade 40 spänn och lyssnade ärligt talat inte särskilt många gånger på den.

Så i morse läste jag i gratistidningen att Håkan Ahlström har avlidit, 43 år ung. Att kräftan skördat ännu ett liv. Och nu när jag sitter och lyssnar på hans skiva gör det ganska ont när han sjunger:

”Jag trodde jag var någon som
bar på en outtröttlig kraft
Det visade sig vara tvärtom
Något som jag aldrig haft
Nu sitter jag här och ber
Så gott som jag någonsin kan
Med dom orden som finns inom mig
En helt vanlig man”

Jag har min egen minnesstund för Håkan Ahlström. Per Persson har tagit på sig gitarren och sjunger ”Bortom månen och Mars”. Ulf Stureson gör ”Sjuk” mer sorgset än på länge. Traste undrar vart de döda bor. Stans vaktparad har verkligen slagit ut sitt sista ackord och det känns alldeles för slutgiltigt och väldigt tråkigt. På andra sidan jordklotet spelar Marty Wilson-Piper Håkan Ahlströms låt ”Vad världen vill ha”. Familjen har förlorat en man, pappa, son och bror. Musiksverige har förlorat en profil.

Men i himlen har Jesus egen supergrupp fått en ny medlem.
Håkan Ahlström, tack för musiken. Nu får du spela med Gram Parsons.