Jag hade sett att det stod några backar med vinyl under hårdrock- och punkhyllorna inne på Najz Prajz (Örebro), men aldrig orkat bläddra. Igår såg jag skylten ”Alla LP 10 kr/st” och då gjorde jag slag i saken och bläddrade igenom backarna. Fick till slut med mig fyra skivor ut (hade blivit fem om det där Ramsey Lewis-fodralet inte saknat skivan):

”Greensleeves Rhythm Album #6 – Latino/Boasy Gal” (2000)
Jack Bonus ”Jack Bonus” (Grunt, 1972)
Nile ”Black Seeds of Vengeance” (Relapse, 2000)
The Sewergrooves ”Revelation Time” (Low Impact, 2002)

Sen känns det som att det är dags att gå igenom de senaste vändorna i backarna på Banana Moon (Örebro) och berätta vad jag egentligen tycker om det jag släpat hem.

Aretha Franklin
”Live in Paris”
LP/1968
Atlantic
Pris: 12:50

Atlantic-bossen Jerry Wexler har kallat den här skivan för en skamfläck i katalogen. Andra har kallat det hennes minst väsentliga 60-talsalbum. Själv tycker jag att det är ett ganska trevligt album. Versionerna är härligt skramliga och råa, låtvalet oklanderligt. Att det inte är lika välspelat och perfekt som i albumversionerna är inget som stör mig, det finns en urkraft här som är svår att förneka, surt blås till trots. (6/10)

Hamilton Bohannon
”Insides Out”
LP/1975
Brunnswick
Pris: 25:-

På skivans A-sida bjuds vi på utmärkt discofunk. På B-sidan förvandlas Hamilton Bohannon till discons svar på Robert Wells och nöjer sig med instrumental pianodisco. Det är inte lika bra. Men ett par tre klart godkända låtar gör skivan värd en lyssning (fast lyssna på A-sidan tre fyra gånger innan du bryr dig om att vända vinylen). (4/10)

Candi Staton
”Candi”
LP/1974
Warner
Pris: 25:-

Södersoulistens första album på storbolag efter åren hos Fame och Rick Hall (som förhandlade kontraktet åt Candi hos Warner). Jämfört med de jordiga inspelningarna i Muscle Shoals är det här betydligt luftigare och lättare, men inte heller lika smärtsamt bra. Å andra sidan inte uruselt som den utsmetade frikyrkofunken hon spelat in på album som ”Glorify” och ”Stand Up and Be a Witness”. (5/10)

Dead Scouts
”Blodig jord”
12″/1984
Virgin
Pris: 12:50

Svensk kopunk straight outta Bollnäs med Per Persson, Magnus Fagernäs och Ola Gatby. Och visst går det att höra att det är den framtida Pack-ledaren som skrivit och sjunger låtarna. På tolvan finns det korta introt ”Jord”, titelspåret i två versioner (den andra utan elektriska gitarrer) och en inspelning av Johnny Cashs ”San Quentin” som inte finns på albumet. Mycket bättre än jag väntat mig. Omslaget är dessutom utmärkt snyggt. (6/10)

Donna Summer
”Love to Love You Baby”
LP/1975
Casablanca
Pris: 12:50

Att titelspåret är ett av den erotiska maratondiscons självklara mästerverk råder det väl inga tvivel om. Nästan 17 minuter i mörkröda sidenrum. Fortfarande fantastiskt. Jag är inte riktigt lika imponerad av de fem låtarna på B-sidan. Även om det är fantastiskt oväntat och kul att hon tillåts sjunga så svagt och att det spelas lite småfalskt i de båda första låtarna (vem trodde det om discon?). Bäst på B-sidan är den skevsjungna ”Need-A-Man Blues” och soulsaken ”Pandora's Box” (lyssna på de helt ursnea trummorna! Fantastiskt!). (7/10)

Herbie Hancock
”Secrets”
LP/1976
CBS
Pris: 12:50

Jazzens mest föränderlige artist i funkläge. Allmänt inte särskilt högt skattat album, men jag gillar det. Som fan. ”Canteloupe Island” har tappat u:et och förvridits nästintill oigenkännlighet, den som köper den här skivan i hopp om ett pianobreak som nästan trettio år senare skulle föda ett ”bidi-bidi-bop / fonky fonky” kommer att få stå kvar med mössan i näven. Jag är knockad redan när gitarren rullar igång och basen börjar smattra i öppningsspåret ”Doin' It”. Och de senaste veckorna har jag gillat den här mer än ”Head Hunters”. (8/10)

New Birth
”Love Potion”
LP/1976
Warner
Pris: 25:-

Ja jag erkänner, jag köpte den på omslaget. Hoppades få något i klass med Ohio Players, men New Birth är betydligt mer disco. Och, åtminstone här, betydligt mer ointressanta. För det mesta smetigt, segt och intetsägande. Musik som försvinner rakt in i bakgrunden till och med när jag försöker lyssna. Å andra sidan, inget som stör. Vilket i och för sig är dåligt. (3/10)

Steady B
”Bring the Beat Back”
LP/1986
Jive
Pris: 12:50

Philadelphias Steady B var kanske inte fullt lika hård som LL Cool J, men å andra sidan snäppet råare än stadskollegan Fresh Prince (som tillsammans med Steady B och Schooly D utgör Phillys första hiphopvåg). Självklart tydligt Run DMC-influerat och inte alls oävet. Naivt ung och minimalistisk hiphop mitt i 80-talet. Klart jag gillar det. (6/10)

The Drifters
”24 Original Hits”
2LP/1975
Atlantic
Pris: 12:50

Med låtar från tiden när rocken och popen var svår att skilja från soulen och det mesta av det intressanta kunde kallas rhythm and blues. 24 hits med manliga vokalgruppen The Drifters. Mest välkända är förmodligen deras versioner av ”Under the Boardwalk”, ”Up on the Roof” och ”Save the Last Dance for Me”. Och hade jag med säkerhet vetat redan innan jag kom hem hade det egentligen räckt att Brian Bolland tecknat omslaget för att jag skulle öppna plånboken. Nu klarar sig å andra sidan de här låtarna utmärkt utan det försäljningsargumentet. (7/10)

The Miracles
”Don't Cha Love It”
LP/1975
Motown
Pris: 12:50

Detroits The Miracles får nog leva med att vara gruppen där Smokey Robinson inledde sin karriär. Det här är tredje albumet utan Smokey och bjuder på lätt falsettsoul från manlig vokalgrupp. Ganska sommarsval historia med ett fåtal höjdpunkter, lättfunkiga inslag och flöjter som susar förbi likt svalor. Ont om sånger som riktigt griper tag, men samtidigt långtifrån dåligt. (4/10)

The Three Degrees
”International”
LP/1975
CBS
Pris: 12:50

Mer Philly! Mer soul! Ja, de där utropstecknen är kanske inte riktigt motiverade, för jag anar att det här inte är höjdpunkten i Gamble/Huff-divornas karriär (det är trots allt flera år in i deras samarbete och som vi alla vet är allt bäst i början). Men ”Take Good Care of Yourself” är en utmärkt popsoulstänkare och det finns mer än ett par struttar till (”Long Lost Lover” till exempel) som når nästan lika högt. (5/10)