Onda regnmoln över Hultsfred och en bitande kyla gör att de flesta under lördagens tidiga festivaltimmar (det vill säga fram till 16-tiden ungefär) verkade stanna i tälten. Vår sista pall med böcker såg just då oroväckande stor ut och vi började skissa på alternativa planer till att dela ut de sista 1 500 exemplaren på plats. Men när vi strax före 19 börjar packa ihop finns kanske 150 böcker kvar. Skön känsla, minst sagt.

Jean Grae inleder lördagen för min del. Det blir en kamp mot svåra omständigheter (regn, kyla och en för stor scen). Trots att jag flera gånger är på väg att gå för att söka skydd mot regnet vänder jag tillbaka när jag hör inledningen till ännu någon låt jag bara måste höra. Till slut är jag för blöt och kall för att kunna stå kvar och får mot min vilja söka skydd. Jag vill helst inte tänka på hur bra det hade varit under tak.

Lyckas senare se nästan hela konserten med Mattias Alkberg BD som levererar en alldeles förträfflig spelning i en hyfsat välfylld Teaterlada. Herr Alkberg levererar små socialistiska tänkvärdheter mellan låtarna utan att för den skull bli enkel och pamflettfeg genom att plocka enkla slagordspoänger. Men mest av allt bjuder han på utsökt skrammelpop.

Efter en kopp kaffe och en rejäl chokladmuffin styr jag mot Atlantis och en stund med Petter. Nöjer mig med fyra låtar och får bl.a. första singelhiten ”Mikrofonkåt” och nya ”Min Stil”. Att Petter vet hur man dompterar en publik råder det inga tvivel om och stämningen är minst sagt hög. Men jag är inte så sugen och går för att hämta min regnrock (äntligen!) innan jag vänder tillbaka mot vårt tält på området för mer pocketutdelning.

Går för att se The Bronx och stannar i fem låtar innan jag inser att min energinivå inte är i närheten av LA-bornas. Besviken på mig själv och imponerad av amerikanernas intensitet går jag ut mot Pampas för att hinna med lite Graham Coxon. Stannar inte så länge där heller, men det lilla jag ser är helt ok. Får bl.a. höra ”Hopeless Friend” och nöjer mig med det.

Den sena kvällens mål är The Killers, men innan de rullar igång drar David med oss till Freestylers. Det är väl kanske inte fullt så bra som det borde vara (om man ska tro programbladets löften). Ganska ordinär huliganhouse (kommer nån ihåg den genren egentligen?) som blir riktigt trist när den blonda sångerskan sjunger brittiska radiopopsoulmelodier över de smattrande beaten.

The Killers som verkligen är hur många som helst på scenen (jag tror att jag räknade till 13 exklusive gästsångarna) motsvarar däremot alla mina förväntningar. Och om det fanns någon i publiken (kille som tjej) som efteråt inte var åtminstone lite upp över öronen förälskad i fantastiska Anna Maria Espinosa skulle jag bli riktigt förvånad. Lägg där till gäster som Anders ”Moneybrother” Wendin, Magnus Carlsson (Weeping Willows), Kajsa Grytt, Profilen, Eye N' I och ytterligare någon jag inte hann uppfatta namnet på och du har en värmefest som räckte för att väga upp ett dygn av regn och kyla.

Kastar några snabba ögon på The Kid och Danko Jones innan jag kryper ner i en kall och fuktig sovsäck.

Fem saker jag borde ha sett

1. Weeping Willows och Anna Maria Espinosas cover av Jesus & Mary Chains ”Sometimes Always”. Jag hoppas att någon (P3) bandade konserten. Eller, vem har inspelningen?
2. Gluecifer. Hur många gånger ska jag låta bli att se dessa fantastiska norrmän innan jag fattar mitt eget bästa?
3. Dilated Peoples, Peshi och Brother Ali, det är faktiskt under all kritik att jag inte masade mig iväg för att se någon av dem.
4. PJ Harvey. Vad gjorde jag då?
5. Rookie-scenen. Varför läste jag på så dåligt i år?

Fem i topp 2004

1. Mary J Blige – trots att det var på tok för kort.
2. The Killers – Anna Maria!
3. The Roots – även om det var lite kort…
4. Peaches – elektrorock!
5. Randy, Mattias Alkberg BD och Jean Grae.

Fem jag räknar med att få se på annan plats i sommar

1. C.Aarmé
2. Svenska Akademien
3. The (International) Noise Conspiracy
4. Promoe
5. The Solution