Jim Morrison har hoppat av The Doors som plockat in valfri snubbe från den brittiska popen på sång och denne blottar då och då sina influenser från The King, Elvis Presley. Dessutom har bandet tack vare Jims avhopp nu kunnat leva ut sina cabaretdrömmar ordentligt och skapat en musikal. Där har ni scenariot för La Mascara Snakes ganska så märkliga skapelse ”…Goes Fishing”.

La Mascara Snake är duon Edvard Bredok och Pål Henrik Lillevold, de kommer från Norge och bjuder oss på 35 minuter musikalisk upplevelse. Denna tid vandrar grovt sett mellan postrock och redan nämnda The Doors, någon gång dyker drag av Kaizers Orchestra upp och lite elektroniska inslag. Oftast sjunger britpopskillen, men på synth/discoaktiga ”Let's Dance (She Says)” sjunger en tjej vid namn Polly Wu.

”…Goes Fishing” är inte en hitskiva i dess rätta bemärkelse, snarare är den en resa i ett känslolandskap. Dessutom en inte helt oangenäm sådan. Det är melankoliskt men ändå småglatt. Vissa låtar är instrumentala och vissa har sång, vilket jag föredrar har jag svårt att bestämma mig för. Här och där dyker det upp en synth och ibland en trumpet. Väldigt sparsmakat, aldrig så att de tar över, utan endast som kuliss till musikalen.

La Mascara Snake är verkligen inte min genre i vanlig fall och kanske är det just därför som jag tilltalas av dem, för ”…Goes Fishing” är en inte alls oangenäm upplevelse när man väl tar sig an den. Jag drar paralleller till Mercury Rev i sina mest experimentella stunder på ”Deserter's Songs” i kombination med de redan nämnda influenserna ovan.

La Mascara Snake var ett småtrevligt avbrott i metallen.