1977 var det revolution.

Punkrocken skulle blåsa ut det gamla och dammiga, meja ner och bygga upp från grunden på all skit som hade hänt.

Så långt var allt bra.

Cocksparrer var ett gäng grabbar från arbetarklassmområdena i Londons East End som gärna såg en förändring. Punken fick gärna spränga upp lite byråkratrövar och jaga högerspöken.

Men ganska snart insåg man att även punkens dogmer var orealistiska och framförallt fruktansvärt kortsiktiga och naiva. Därtill började debatten om autenticitet mala: när punk gick att köpa för Harvey Nichols-priser på World's End och alla diskussioner mynnade ut i regelrätta slagsmål om vem som var mest äkta gav Cocksparrer blanka fan i punken.

Cocksparrer gillade fotboll.
De gillade stout.
De gillade rock.
De gillade inte när folk sa åt dem vad de skulle göra.

De såg ut ungefär som de britter Ian Dury sjöng om i ”Blockheads”; ”blotched and lagered skin”, ni vet. De hade snaggade hjässor för att det var den mest ekonomiska frisyren och de bar tunga kängor för att de knegade som byggjobbare och det blev billigare att ha samma skor dygnet runt än att lägga potentiella ölpengar på Clarks.

Och de skrev låtar som handlade om precis det.

De sjöng om att de hellre klängde i byggnadsställningarna och jobbade svart åt sina polare än att behöva pröjsa skatt till en stat de för länge sedan skitit i. De sjöng om att smita undan militärtjänstgöring i ”Out on an Island”:

”Everybody's got a number tattooed on their soul
And the time's gonna come, when your number's called
Everybody gets a uniform and a hut to live in
They give you your rank, you tell 'em your next of kin
And there's no escape for the likes of you, my friend”

De spelade in en låt som hette ”Take em all” som handlade om att alla skivbolagsmänniskor skulle ställas upp mot väggen och skjutas – jo, refrängen gick faktiskt ordagrant så: ”Take em all/Take em all/Put em up against the wall and shoot them” – som fick Sex Pistols med ”EMI” att framstå som toleranta filantroper.

Första spåret på deras andra LP, ”Shock Troops” – den självbetitlade debuten (även känd som ”We Love You Cocksparrer”) släpptes av någon anledning enbart i Spanien – heter ”Where Are They Now?” och är ett anklagande finger pekat mot punkens fallna hjältar och hur dessa tagit tillbaka sina åsikter så snart pengarna rullade in. Till och med Joe Strummer får sig en släng av sleven:

”I believed in Julie when she said how easy it would be
And I believed in Tony and his written words of anarchy
And I believed in Joe when he said we had to fight”

Redan där förstod man att Cocksparrer inte bara handlade om knutna nävar och järnrör. Det här var lika mycket män som åldrats i förväg av hopplöshet och brustna illusioner, som nu plöjde ner budskapet om sin besvikelse och frustration i ett par gitarrer och lät de yngre, mer naiva streetrockarna veta vad de hade att vänta.

”Was it ever worth it
Causing all the fuss
You know, I believed in them
Don't you believe in us”

Egentligen ville de inte tillhöra oi!-genren heller, men vid ungefär samma tidpunkt dök det upp band som Sham 69, Angelic Upstarts, Slaughter & The Dogs och Cockney Rejects – det är i princip de här fyra banden som alltid omtalas som genrens hörnpelare, trots att Cocksparrer bildades före alla dessa band – som lirade en avart till klassisk punkrock och inte gjorde särskilt mycket för att dölja sin cockney-dialekt.

Och vips så hamnade Cocksparrer på ”Oi! The Album” (1980) med låten ”Sunday Stripper”.

De togs upp av Captain Oi!-etiketten.

Sen var det kört.

Med sina rakade skallar och brutala uppsyn var det lätt för allmänheten och media att klämma in Cocksparrer under det högernationalistiska paraplyet efter en låt som ”England Belongs to Me” – särskilt som oi!-genren mer och mer började förgiftas av Skrewdriver och andra band med kopplingar till högerextrema kretsar.

Men lyssnar på låten så hör man en berättelse om ett land som håller på att slitas i tu av lika hatiska sidor – ”left wing, right wing, full of hate” som de sjöng i ”Watch your Back” – och en arbetarklass som håller på att glida ner i sprickan som bildas i mitten. ”England Belongs to Me” var således en nationalsång för de som ville ta tillbaka landet till människan, individen, istället för politiska program.

Det fanns ingen skiljelinje mellan bandet Cocksparrer och musiken som Cocksparrer företrädde.

De hade till exempel ingen turnébuss utan kuskade runt i en gammal VW-van där ljuddämparen var så sliten att de fick sitta och skrika till varandra för att överrösta motormullret. Så när de väl kom fram till spelstället var de så hesa att ingen kunde sjunga utan att låta som en kraxig bingohallsjunkie.

”We worked our way up from East End pubs
To gigs and back stage passes
Ex-boxing champs, West End clubs
Americans in dark glasses”

Bandet splittrades för att sedan återförenas på det tidiga 90-talet och hösten år 2000 släpptes liveplattan ”Runnin' Riot Across the USA”. Men då hade frustrationen och kampen reducerats till nostalgi i en tårfuktig ögonvrå. Förvisso välagerad sådan, men inte med samma frenesi och hänga-på-en-tråd-desperation som för tjugo år sedan.

Istället ska ni skaffa nämnda ”Shock Troops” och dess uppföljare ”Runnin’ Riot in '84″.

Upploppet är aldrig längre bort än en PLAY-knapp.