Musik värderas i pengar, musik kan vara fin och den kan vara ful. Vem som sätter reglerna varierar. Musik har alltid ett ekonomiskt värde, det går inte att komma ifrån. Så länge musik har funnits har den spelats ute på gator (eller fält eller savanner eller i grottor). Många musiker har börjat spela på gatorna och sedan fortsatt in i salongerna. Nu för tiden har gatumusikanterna en något smutsig stämpel. De spelar på gatorna för att de inte har någon annanstans att spela, de plinkar på sin gitarr för några ynka mynt skänkta av vänliga händer. En sorts bättre tiggeri. I Göteborg finns några legendariska gatumusikanter. Bland andra Gitarrmongot, en liten kille på cirka tio år som sitter på gatan och ger järnet på sin gitarr, han ylar och lever sig in som vore det världens undergång. Sen finns Dansbandssnubben, en lätt utvecklingsstörd man i medelåldern som brukar stå på avenyn med en liten bandspelare kopplad till en förstärkare och en mick. Han håller hårt om bandspelaren i famnen och sjunger – inte helt rent – med till dansbandslåtarna. Sen finns det såklart panflöjtsbandet som kränger sina panflötscovers lite varstans, ”My Heart Will Go On”, ”Everything I Do I Do It For You”, ingen gammal gräslig dänga slipper undan panflöjtsmaffian.

Jag tycker det är fantastiskt att de finns. Staden måste tillhöra folket, konsten måste vara fri. Som det är nu finns ”fin”-konsten i de stora dyra salongerna och ”ful”-konsten i luffiga garage och på gatorna. Där den är ungefär lika önskad som hemlösa. Staden tillhör de som kan betala, de som bor i den har inget val, de måste se reklam utanför sina fönster medan väggmålningar är förbjudna eftersom de ”stör” stadsbilden. Det måste ändras, folk måste få läsa poesi, dansa och spela teater var de vill. Jag var nyligen på resa i Europa och undersökte gatumusiken på olika platser. Utanför det maffiga konserthuset i Berlin stod en kvartett och spelade hjärtskärande folkmusik med bland annat dragspel, ståbas och fiol ackompanjerat av en första klassens operasångare iklädd jeans och jeansjacka. Det var otroligt befriande och samtidigt ganska paradoxalt då bara några få av de som betalt 400-500 kr för en konsertbiljett bemödade sig ge några kronor för en minst lika bra konsert utanför. I Basel stod en stråkkvartett i ett hörn och spelade fantastiska klassiska klassiker, i fleecetröja. De hade noter framför sig men blundade liderligt hela tiden för de kunde musiken innantill. Det är finkultur – på gatan.

Jag vill att det ska finnas både gitarrmongon och klassiska genier på gatan. Det är dags att kräva tillbaka gatan på riktigt och det handlar inte om att kasta sten, det handlar om de offentliga rummen ska tillhöra folket och inte företagen. Det ska finnas dödspunk och tvärflöjtssonater. Det ska finnas fingerfärg och Renoir. Kalla det fint eller fult men det ska vara fritt!