Jag har visst sagt det förut.

Erykah Badu är drottningen i min skivsamling. Hon är gudinnan bland dagens kvinnliga artister. Absolut allting med henne är gudomligt. Den makalösa rösten. Den otroliga karisman. Den blyga ödmjukheten. Den klädsamma självsäkerheten. Hela hennes utstrålning. Och det gigantiska håret.

Nu kan denna inställning lätt leda till vissa förhoppningar inför en konsert. Och jag måste väl säga att jag var mer än lite förväntansfull inför fredagskvällens spelning på Annexet. Visserligen är Annexet en av norra halvklotets tråkigaste konsertlokaler, som borde användas för frimärksmässor eller square dance snarare än att låta världsartister uppträda i. Men jag blev inte besviken.

För trots att önskade låtar som ”Next Lifetime” uteblev, så bjöd Erykah på precis vad jag ville höra. Efter att ha mötts av vinterns första ordentliga snöfall i Stockholm på väg till konserten var det verkligen att komma in i värmen när ”I Shot The Sheriff” inledde två timmars samkväm.

Erykah varvar flirtande med publiken och skämt med att hon proklamerar hur fel det är att den vita rasen ses som överlägsen mot den underlägsna svarta rasen. Att vi alla är jämlika. Om hur de som styr i samhället får oss att köpa saker för att känna oss trygga och glömma folk som dör och saker som sprängs. Och allt gör att jag praktiskt taget blir tårögd.

Jag är glad att jag inte är kille för då hade jag varit upp över öronen i Erykah Badu. Nu nöjer jag mig med att vara lite kär.