Jag är uppväxt i ett hem där de största musikaliska influenserna var Mia-Marianne och Per-Filip (mamma) och The Spotnicks (pappa). För att fylla i för er som missat dessa världsartister så var Mia-Marianne och Per-Filip ett ultrakristet par som sjöng kristna sånger tillsammans på 70-talet. Deras musikaliska ambitioner var troligtvis låga. Dessutom såg de städat psykedeliska ut på omslagen. The Spotnicks var ett 60-tals band med typisk beatlesuppsättning. De spelade habil 60-talspop med mycket plongeffekter och deras stora grej var att de alltid uppträdde i rymdkostymer. Helt seriöst. De hade alla en plastbubbla på huvudet. På sin tid ansågs de hypermoderna. Om jag klarat mig ur den musikfattiga barndomen bra eller dåligt är kanske upp till någon annan att avgöra. Sedan jag blev stor nog att avgöra sakers kvalité (någonstans efter Carola) har jag varit hängiven musiken. Ibland undrar man varför man håller på, lägger ner tid och pengar på det. Nu är jag så vitt jag vet omusikalisk så mitt musicerande sträcker sig till att trycka på play och ibland fingra lite på en gitarr för att tre sekunder senare ge upp och lägga undan den. Hur som helst så undrar man ibland varför man håller på. Då tänker jag på stunder där det bevisats varför jag håller på och det är främst två stycken. En utspelade sig för ca fem år sedan. Jag befann mig av någon anledning mitt i de Schweiziska alperna. Det var högt upp och luften var tunn så varje steg var en börda. Då satte jag på mig lurar och lyssnade på Björks ”Homogenic”. Hade inte tänkt så mycket om skivan innan men när det blev soundtracket till en av världens mest magnifika utsikter fick den en helt annan mening. Det kändes som att hela världen var ett skådespel, älvor kom springande nerför alptopparna. Man visste inte om musiken var komponerad för världen eller tvärt om. Det låter extremt flummigt men det var nästan religiöst. Den andra inträffade för några månader sedan. Om någon av er såg The Raptures spelning i Göteborg och i slutet av denna lade märkte till en till synes förrymd mentalpatient som sprang upp på scenen och tokdansade brevid Luke Jenner så var det mig ni såg. Jag brukar vanligtvis uppföra mig på konserter men hela tillställningen var så euforisk att jag inte visste var jag skulle ta vägen – så jag hamnade på scenen. Sådant är värt mer än alla pengar i världen.