November är kallt och ruggigt, så Kristofer passade på att bli gubbjävel (24!), samt begrava sig i dessa hjärtevärmare:

1. The Band of Blacky Ranchette – ”Getting it made”

Arizonas egen Lou Reed, Howe Gelb, alltså, har samlat lite kompisar runtom sig.
Howe Gelb har väldigt gott om tuffa kompisar.
Eller vad sägs om: Neko Case, Richard Buckner, Kurt Wagner, M. Ward, Chan Marshall och de solstekta snubbarna i Calexico.
Det är ingen dålig lista. Projektet kallar han The Band of Blacky Ranchette (underbart, jag vet) och det låter som allt ni någonsin hoppats på.
”Getting It Made” är en duett mellan Case och Buckner och samspelet dem båda emellan är så klingande perfekt att jag vägrar tro att de spelades in separat – och dessutom med månaders mellanrum.
Värmer bättre än en halva José Cuervo innanför västen.

2. Monastir – ”Shape Up”

Monastir gillar ”White Light/White Heat”.
Monastir gillar ”Psychocandy”.
Kristofer gillar Monastir, särskilt förstaspåret som av en lustig händelse även är titelspåret till såväl den här EP:n som din jungfrusil.

3. The Knife – ”Handy-Man”

För varje skiva blir The Knife allt hårigare, allt fetare och allt raffigare. Frågan är bara hur man toppar den här singeln från Christina Olofsons film ”Hannah med H”.
Olof stönar som om han alla hans gener annekterats av tyskar i den bästa raggareuron du kommer höra i år. Att filmen sedan känns ungefär som Bullens Brevfilm utdragen i en och en halv timme är en annan femma.

4. Hipwhips – ”Stay With Me Forever”

Anders Wendin berättade i en intervju i Norska Dagbladet om sitt nuvarande favoritband Hipwhips.
Anders Wendin kan sitt skit.
I fallet ”Stay With Me Forever”, som ligger som andraspår på självbetitlade s56-debuten, handlar det om en orgel som slirar i bakgrunden och studsar mot Markus Lindmarks upprepade intoneringar om att hon bara stannar så kommer allt att ordna sig och om det någonstans på den musikaliska eller genetiska kedjan finns en felande länk mellan Procul Harums ”Whiter Shade of Pale” och Percy Sledges ”When A Man Loves a Woman” så är det ”Stay With Me Forever”.

5. Zeno Tornado & The Boney Google Brothers – ”Blah Blah Baby”

Willie Nelson har druckit fotogen, gift sig med syrran och i ett utbrott av någon syraflashback från sjuttiotalet spelade han in en skiva där alla låtar handlar om hur mycket piller han poppar och hur mycket av en bonnläpp han är.
Eller så är det bara ett studentikost påfund av eminenta Voodoo Rhythm Records, du får göra matten. Poängen är i alla fall att det här är den bästa – och roligaste – fluddercountryn du kommer höra i år och den här duetten med Isabelle Hell är en magnifik liten pärla nedbäddad i gödsel.

6. J. Michael Straczynski – ”Midnight Nation” (seriealbum)
”Midnight Nation” är en historia som förvisso aldrig kommer nämnas i samband med Alan Moore eller Frank Millers berättelser, den är ett slags collage av alla klassiska teman som redan ältats till förbannelse i den typen av rysare man ser Gary Busey i dessa dagar.
Det är kampen mellan gott och ont, en utvald Frälsare (som dessutom genomgår en inre kamp mellan det onda och det goda) och så slänger man in lite Platon-filosofier om skuggvärlden.
Men allt det där känns mer som en parentes.
”Midnight Nation” är det ultimata beviset för att en historia inte behöver berättas i lager eller tillkrånglade tidsklipp för att slukas på en kväll, inte när det är så här aptitretande utformat, allt det där som jag alltid önskat att ”The Invisibles” skulle vara.